Lugnt och fridfullt i Lillängens getstall
SUNNE
Lillängens gårdsmejeri drivs av makarna Kajsa Andersson Fryklund och Stig Andersson. De kom hit 1989 och startade upp gården med getter, fjällkor och osttillverkning. De är ensamma i Sunne kommun, men en av tre osttillverkande gårdar i Värmland.
Stig kommer från Karlskoga och Kajsa från Stockholm. Osten som tillverkas skickas till butiker och restauranger runt om i Sverige och makarna syns ofta runt omkring på mässor och dylikt. Stig är självlärd i osttillverkning och det är av försök och misstag som han lärt sig hantverket och genom telefonen.
Hit till Lillängen kommer turistbussar för att titta på djuren och köpa ost. Då brukar det vara Kajsa som berättar om gården. Idag är det en mellandag så jag får ha Kajsa och Stig för mig själv. De berättar att just nu pågår killningen. Det har fötts två killingar på gården för bara en timme sedan. En get blir oftast omkring tolv år gammal. Vid två års ålder är killingen mogen för att bli mamma och får då en, två, tre och ibland upp till fyra killingar. Killingarna tas från mamman när de är två månader.
– På sommaren tar vi med oss mellan 20-25 getter, som är ett till ett och ett halvt år gamla upp till en säter som ligger i Malung-Sälens kommun. Där får de äta upp sig ordentligt under åtta-nio veckor innan de kommer tillbaka hit och får träffa bocken för första gången, berättar Kajsa. Sen är de dräktiga under fem månader och tio dagar ungefär. Uppe på sätern finns det säterjäntor som sköter sätern en vecka i taget innan det kommer en annan och tar över.
Ett omåttligt populärt jobb där flickorna står i kö. På sätern finns inga moderniteter, varken vatten, toa eller elektricitet. – Getter har en tydlig rangordning i flocken. Lågt rankade getter viker undan när drottningen kommer. Getter är buskätare så deras foder bör blandas med buskar, grenar och till och med hela träd som de kan ringbarka för att hålla uppe fiberhalten, berättar Stig.
Det händer att getter får den svåra sjukdomen klostridios, en magsjukdom som ger diarré och avmagring och som i värsta fall kan vara dödlig.
– För att undvika detta så vaccinerar vi våra getter själva, berättar Stig. Här inne bland getterna finns inget ensilage enbart naturligt hö. Det luktar friskt och gott och det är osedvanligt rent.
– Det bästa med att ha en sådan verksamhet som vår, är helt klart djuren. Närheten till dem är en livsstil. Det sämsta är bundenheten. Man kan inte bara stänga dörren och åka ifrån. Visserligen har vi flera anställda, en till två i mejeriet, tre och en halv heltidsarbetande i lagården och Emelie som är hos getterna, säger Kajsa. Emelie Sjökvist från Stömne har flyttat upp hit till By och mjölkar getterna på Lill – ängen, hon är utbildad på Lillerud.
Nu kommer vi fram till fjällkorna. De är så vackra, ser så snälla ut och de är extrema flockdjur, men de är tyvärr utrotningshotade. En fjällko ger fet mjölk, mellan sju till åtta procent. Det är lättystad mjölk som blir till en god ost. Getter och fjällkor hör ihop, man finner dem tillsammans i fjällen.
Rätt som det är dyker någon från Länsstyrelsen upp på gården för att kolla djuren och även Livsmedelsverket kommer hit för att kolla osttillverkningen, för hygienen är synnerligen viktig vid hanteringen av ost. Plötsligt står vi hos de nyfödda killingarna, två hjärtnypande söta, små blöta ungar, som viftar på svansen och söker sig till mammans spene.
Navelsträngen hänger under magen och benen är darriga. Kajsa lyfter upp en killing och kliar den lite men plötsligt ger den upp ett hjärtskärande skrik och vill till mamma. Annars är det otroligt tyst och rofyllt bland djuren. Men det är klart, det är middagsvila nu och getterna idisslar sin mat i lugn och ro. Man dras lätt in i den lugna, rogivande atmosfären hos Kajsa och Stig och man hoppas att de orkar fortsätta sin livsstil under många, många år till.
Text och bild: INGEGERD LÖWGREN-JANSSON
