Går och lägger mig en kväll. Huvudet fullt av tankar. Har just sett dokumentären flykten från IS. Mätt i magen, kryper ner i sängen bredvid mina tjejer. Den lilla snusar extra gott bland sina gosedjur. Lyckligt ovetande om vilken jävla värld vi lever i.
Man måste tro gott om människan, men jag undrar… Världssamfundet, FN, eller Nato för den delen. Var är de så kallade goda krafterna när de verkligen skulle behövas. FN tycks för en lekman som mig återigen vara något av det uddlösaste som finns… Sverige brukar av tradition gömma sig bakom FN. Inte minst Socialdemokraterna som av tradition slängt sig med godhjärtade floskler om fred på jorden, samtidigt som man satt all tilltro till FNs arbete vilket för freden varit rätt patetiskt. Nato städar upp och FN skickar in sina fredsbevarande styrkor när freden väl skapats.
I dokumentären intervjuas en opinionsbildande kvinna som tycker att det är förskräckligt när en kvinna stenas till döds. Hon tycker inte det är islamiskt, eftersom varken mannen eller vittnen till den påstådda otroheten fanns på plats utan dödsstraffet genomfördes ändå. Jag blir ledsen. Ska man 2015 över huvud taget behöva höra att det varit ok med steningen om de premisserna varit uppfyllda? Jag jämför inte alla muslimer med det uttalandet, men var finns de internationella muslimska motkrafterna som tydligt tar avstånd från den kvinnosyn som alltjämt ändå finns kvar i de bredare lagren?
Vidare funderar jag var världens feminister är? Vi tar alla avstånd från IS, men är det någonstans som det vore berättigat med en rejäl militär upprensning så är det där och det borde Gudrun Schyman faktiskt kunna härja om och få stöd för från mig till och med.
Andra tankar är så klart att det verkligen är viktigt att vi som går och lägger oss med nära och kära, mätta och hyfsat belåtna, faktiskt måste vara generösa. Men hur kan vi parallellt med den rörande kollektiva och individuella generositet som vi de senaste dagarna visat när ondskan och hemskheterna fått ett ansikte – fundera över hur vi ska lösa detta här hemma. Jag tror inte på att stänga gränser, men däremot att andra i Europa så klart måste tvingas ta sitt ansvar, vilket vi gudskelov ser tecken på sakta kanske börjar ske.
När jävelskaperna nu fått en ansikte i form av en hjälplös liten pojke, får vi dock inte glömma diskussionen hur vi ska hantera vår generositet här hemma så det blir på ett vettigt sätt. Om det är som Hans Rosling påstår att vi idag hanterar kostnaderna för integration genom att dra ner på biståndsbudgeten, så ger han ju faktiskt Sverigedemokraterna lite – om än bara lite – rätt. Att vara generös med ena handen och dra ner biståndet till dem som befinner sig i, eller närmare, eländet med den andra handen är inte speciellt storsint. Det dövar bara vår samvete.
Vi måste inse att detta är ingen tillfällig katastrof där vi kan sätta in extraordinära insatser för att sedan leva vidare förhållandevis oberörda i folkhemmet. Jag tror detta är det nya läget i framtiden som vi ser en glimt av. På grund av instabila politiska lägen, kombinerat med mycket större variation på bland annat matpriser samt klimateffekter som försvårar matproduktion, brist på vatten, med mera kommer vi framöver ha ett betydligt större flöde av människor som av olika skäl kommer fly eller frivilligt migrera till platser på jorden som uppfattas som lugnare, tryggare och förhållandevis förskonade från naturkatastrofer, krig och förtryck.
Norra Europa med Skandinavien är ett sådant område vilket vi får lära oss att gilla vare sig vi vill eller ej. Hur vi ska integrera och skapa vettiga levnadsförutsättningar för dessa framtida invånare saknar jag helt en diskussion om. Hela debatten präglas av sifferexercis om antal, kostnader och intäkter med mera och förhållandevis små skillnader i åtgärder oavsett politiskt hemvist. Ingen tar ett strategiskt grepp om frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv. Hur hanterar vi framtida inflöde av människor? Det är sämsta typen av ledarskap som samtliga i ledande positioner visar upp just nu. Skärp er!
Må för övrigt så gott i det förljugna folkhemmet önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
