För Emma är jagandet en livsstil

Emma med fem av sina hundar. Hundarna har en GPS på halsbanden så Emma kan hålla koll på vart de tar vägen när de släpps lösa.

VÄRMLAND (JB)

Värmlandsbygden träffar Emma Larsson, en av Sveriges 18 481 kvinnliga jägare, i en jaktkoja i Åtorp. Det är en av två jaktkojor som hon och hennes sambo kan använda sig av när de är ute och jagar. Är det dåligt väder eller kallt så kan man göra en brasa där inne och värma sig lite och grilla korv.

Emma Larsson växte upp i Väse och under älgjakten stod komradion på hemma i köket, när det sprakade till i den visste de att; nu skulle de få åka med ut och hämta älgen som någon skjutit.
– Det var ju där det började när vi var små. Jag och min lillebror var snabba i ytterkläderna, sen satt vi på flaket med kusiner och grannar och väntade på att någon skulle komma och hämta traktorn och oss. Så fick vi följa med till skogen och hämta älgen, berättar Emma. Hon fortsätter:
– För mig handlar det ju egentligen mer om hundarna. Att se deras utveckling från valp till jakthund. Samt när man sitter där i skogen och plötsligt får höra hur en hund river i det är något speciellt.
Hon var med och gick som hundförare med pappa i början. Där växte också intresset mer av att se hunden jobba och samspelet man fick.

– I den svängen började jag intressera mig för eftersök och gick en kurs med ena hunden sen var jag fast i det. Så jag tog jägarexamen för sex år sedan.
Emma och hennes sambo Emil Thorsén har sju hundar, tre stövare i olika åldrar, två terrier och två staffar där den ena av dom används till eftersök. Hundarna har skapat ett namn för sig själva och Emma och Emil blir ibland inbjudna av andra jägare att jaga i deras marker. För Emma är jagandet en livsstil, det är vad hon gör när hon inte måste göra annat, som att jobba.
– Men jag jobbar inom vården vilket innebär att jag kan vara ledig mitt i veckan och på förmiddagar ibland, då går jag alltid ut i skogen. Ibland kan jag vara ute fyra gånger på en vecka, berättar Emma.

Det innebär inte att hon skjuter ett djur varje gång, det är ofta som hon kommer ut ur skogen tomhänt.
– Det handlar ju som sagt om hundarna, det är de som ska göra ett jobb och jakten är en belöning för dem, säger Emma.
Emma började i älgjakten men jagar numera mest räv. För två år sedan var hon iväg på en premiärhelg med nattoch grytjakt på grävling. Det var då intresset började vända. Hon fick ta över en terrier. Sen var hon ofta med sin bror på rävjakter och det var då hon fastnade för det. Sen är det bra viltvård.

– Räven tar rådjurskid och harar så genom att jaga räv får vi mer av rådjur och harar, berättar Emma.
Jakt kan vara ett känsligt ämne och att vara kvinnlig jägare är inte alltid lätt.
– Men jag vet inte vart det här tramset på sociala medier kommer ifrån. Jag har alltid varit en i gänget och det har inte varit någon skillnad på bemötandet mot mig eller någon annan.

– Jag kan bara prata utifrån mig själv och självklart finns det de som utsätts, jag vill inte säga att diskriminering inte finns utan bara poängtera att jag alltid varit med män som istället är positiva till att kvinnor jagar och behandlar mig likadant som vem som helst.

Den skillnaden som kan vara är reaktionerna från vänner som inte jagar, Emmas kvinnliga vänner kan ha svårt att förstå hur hon kan skjuta ett djur medan hennes manliga vänner tycker att det är kul att hon har det intresset.
– Men i slutändan så umgås man ju mest med likasinnade. Vi lägger ju mycket tid i skogen på våra hundar. Även om vi är ute själva en dag så kanske kompisen är ute på grannmarken. Då brukar vi kunna sammanstråla och ta en kaffe eller grilla, berättar Emma.

Framöver kan det bli svårt för Emma att jaga så mycket hon vill då hon är gravid.
– Foglossningen gör att jag inte kan gå så långt som jag vill, så jag får backa lite på jagandet just nu och sitta på pass istället, suckar Emma.

Att jakten är Emma och Emils livsstil syns och framförallt att det handlar om hundarna. När de släpps ut för fotografering tar det inte lång stund innan de far iväg. Vi tittar på GPS och Emil konstaterar att de har nog något i näsan nu för de bär iväg.
– Ja, det här kan ta fem minuter till en timme innan de är tillbaka, det är bara att vänta, skrattar Emma.

Text och bild: MIMMI TÖRNBERG

Share