Drömmen om alpackor

Länge fanns drömmen om att skaffa alpackor. När gården Nybäck blev till salu blev drömmen sann för Ann-Jeanette och Stig-Björn Nordberg.

Länge fanns drömmen om att skaffa alpackor. När gården Nybäck blev till salu blev drömmen sann för Ann-Jeanette och Stig-Björn Nordberg.

VÅNGA (JB)

Det börjar bli dags att hänga undan sommargarderoben och ta fram lite mer värmande höstplagg. Vad vore då lämpligare än en tröja mjuk som cashmere, slätare än siden och varmare än gåsdun? Hemma hos Ann-Jeanette och Stig- Björn Nordberg på gården Nybäck i Vånga produceras det hemstickade tröjor som uppfyller dessa kriterier tack vare familjens alpackor som går och betar i hagarna runt om mangårdsbyggnaden.

– Att vi beslutat oss för att skaffa alpackor är en lång historia som började långt innan vi flyttade hit till Nybäck för nio år sedan. Vi har närt en dröm att få börja jobba med dessa fantastiska djur men eftersom vi tidigare inte hade någon stans att ha dem så blev det inte tillfälle förrän vi tillträdde gården. Då köpte vi de första alpackorna som var två hingstar från Hälsingland mest för att testa hur det skulle fungera, berättar Ann-Jeanette och ler åt minnet.

– Mitt i natten for vi iväg till mötesplatsen där vi skulle hämta djuren. Vi hade bestämt plats på Ikeas parkering vid Kungens kurva i Stockholm. När vi höll på att lasta in alpackorna i djurtransporten kom en mycket överförfriskad herre cyklande och han var nog osäker på om han såg i syne eller inte, skrattar Stig-Björn.

Innan Nordberg skaffade sina första alpackor hade de läst på om djuret och dess skötsel. De fick leta sig fram via internet för det fanns inte så många alpackor i Sverige på den tiden.

– När vi startade fanns det bara omkring ett hundratal alpackor. Sedan började importen och nu finns det gott om alpackor där många ägare är medlemmar i Svenska Alpackaföreningen. Det är ett stöd där vi kan ge varandra råd utifrån egna erfarenheter om skötsel och avel, menar Ann-Jeanette.

Alpackan är otroligt söt med sitt lilla ansikte, stora ögon och lätt mumlande läte. Både Ann-Jeanette och Stig-Björn anser dock att trots det näpna utseendet ska alpackan behandlas som ett djur och inte som en liten bebis.

– De ska leva som djur gör och vi måsta vara vaksamma på hur de trivs med varandra i flock och i vilka miljöer de själva väljer att vara i. Då mår de bäst och håller sig friska och starka. De är utegångsdjur och klarar sig fint ute även på vintern bara de kan söka sig lä under ett tak. Det som är så roligt med alpackan är att den är så intelligent och är lätta att träna.

Det går inte att seminera ett sto utan betäckningen sker på helt naturlig väg. När det är dags för stoet att föla sköter hon det själv och komplikationer är sällsynta. Förlossningarna sker på dagen vilket är ett nedärvt beteende från Anderna därifrån alpackorna kommer. Då är det varmt på dagen och fölet hinner torka innan nattkylan kommer. Inom tio minuter är fölet fött och är uppe på benen inom kort och följer med raska steg efter sin mamma.

– Vi har ett dräktigt sto just nu och genom att hon spottar kan vi vara säkra på att hon bär på ett föl. Ett sto har ingen riktig brunst utan vi måste släppa in en hingst till henne, lägger hon sig ner så kan vi vara säkra på att hon inte redan är dräktig. Hingsten börjar då skrapa med frambenen och göra lite ljud från sig och då släpper stoet äggen och hingsten kan betäcka henne. När hon sedan är dräktig spottar hon åt hingsten, förklarar Ann-Jeannette.

En gång om året klipper Stig-Björn alpackorna vilka producerar två till fyra kilo ull per år. Ullen skickas sedan vidare till ett spinneri och kommer tillbaka som mjuka nystan med prima och starkt garn.

– Ullen är mjuk och kliar inte mot huden. Den är inte allergiframkallande eftersom den saknar lanolin. Jag har stickat många tröjor av eget ull, som är i färgerna brunt, beige och svart. Vi har inte gjort någon business på vår ull utan håller på med våra alpackor för vi tycker det är så roligt.

– Vi har valt den här livsstilen även om det betyder att vi aldrig kan åka på långa semesterresor som vi gjorde innan de här underbara djuren kom in i våra liv, säger Ann- Jeanette och Stig-Björn nickar medhållande.

Text och bilder: CARINA LARSSON

Share