Behövs skiljedom även för skogen?

Sven-Axel Bergstrand, universitetslektor emeritus och skiljedomare, anser att trävarubranchen behöver ett gemensamt standardkontrakt

KARLSTAD (JB)

Generationsskiften kommer och går med åren. Behovet av insikt i skogliga frågor ökar därmed i betydelse. Trämarknaden i Karlstad är ännu en tradition med möten mellan olika företag och personer. Fokus vid dessa marknadsseminarier är, vad Sveriges fortfarande största exportnäring kan uppvisa av marknadsöversikter, möten och kompetensseminarier.

Samråd och överläggningar förekommer om stort eller smått – som ej sällan avslutas med en middag i gott samförstånd. Det som däremot sällan nämns, är kontraktsfrågor, tolkningen och olika gränssnitt för uppgjorda avtal, som kan förekomma. Även en liten reklamation, kan bli en rejäl tvist, i denna av trävarubranschens namnkunniga formulerade kontrakt, med eller utan deras juridiska rådgivare.

Efterfrågan på skogsfastigheter och avverkningsrätter har på senare tid ökat. Detta har skett i takt med minskat utbud, vad avser leveransvirke från bland annat länderna på andra sidan Östersjön. Miljöaspekter med fokus på ”de varma vintrarna” har skapat ”menföre”, vilket gjort det ibland nära nog omöjligt att enligt kontraktet fullfölja ett rotpostköp inom stipulerad tidsgräns.

I skogsbranschen finns ett antal stora aktörer, som dominerar. Det är ”storebror mot lillebror”. Den som är störst dikterar oftast villkoren. Digitaliserade handlingar i skogen finns redan. Sveriges Handelskammare har betydelse för utvecklingen. Sverige har genom åren utvecklat sig till att bli ett viktigt skiljedomsland – både nationellt och internationellt. En ny lagstiftning på området främjar dessutom Sveriges ställning som skiljedomsland.

Trävarubranschens standardavtal samt alla individuella skogliga avtal borde successivt ses över. Detta gäller särskilt skogliga avtal, som måste förnyas, för rundvirke, avverkningsrätter/ rotpostköp, liksom vad som fortlöpande sker för sågade trävaror. Långa handläggningstider, olika utfall i likartade avgöranden, varierande rättspraxis, skapar osäkerhet på marknaden.

Vidare förekommer ett flertal så kallade ”hemsnickrade kontrakt”. Dessa överensstämmer inte alltid med vad man kan kräva av ett avtal mellan professionella parter, stora eller små. En datorisering, digitalisering, av kontrakten i branschen har till och med diskuterats, för att uppnå en modernare standard. Tolkningen av dessa varianter av förekommande avtal, – skriftliga eller till och med muntliga är svår. Detta bygger ofta på den förutsättningen, att sakkunniga, opartiska personer bedömer reklamationer, konditionsfel, kvalitetsfel eller andra fel, som uppkommit i samband med en leverans enligt ett svårtolkat kontrakt.

Den senaste stormen Urd liksom tidigare stormar Gudrun och Per, har medfört att man befarar, att antalet reklamationer på panel och regelvirke ska öka i omfattning. Anledningen är att så kallade ringsprickor, uppkommit vid stormfällningen, är nästan osynliga i rundvirket. De är till en början osynliga i den sågade, hyvlade eller ytbehandlade slutprodukten.

Successivt, när virket fortlöpande torkar och är uppspikat på vägg, blir dessa ringsprickor dock tydliga. Reklamationerna är ett faktum. Tvisten är ett faktum, baserat på ett svårläst, skriftligt kontakt, som tecknats av parterna med eller utan tvisteklausul. Bedömningen av dessa reklamationer är av den arten, att särskild sakkunskap krävs vid varje besiktning, bedömning av tvistens omfattning och värde. Man hör sällan, att det förekommer skogliga tvister i våra domstolar,

Parterna förlikas istället och domstolen får sällan erfarenhet, full insikt i de praktiska, rättsliga problemen. En senare hovrättsdom vittnar om detta. Om dessa tvister å andra sidan handläggs i skiljeförfarande, så ökar inte heller kunskapen om rättsfrågorna, då skiljedomar i sin helhet, förlikning eller inte, är totalt sekretessbelagda.

Trävarubranschen har för sågade trävaror vinnlagt sig om att skriva in en skiljedomsklausul ad hoc – i alla förekommande kontrakt, nationellt som internationellt. Ad hoc innebär, att de tvistande parterna själva, utser var sin opartisk och ojävig skiljeman/ kvinna – och dessa två utsedda skiljemän utser en tredje skiljedomare, att tillika vara ordförande i skiljenämnden.

Ett institutionellt förfarande bygger å andra sidan på att en klausul föreskriver att hela förfarandet i huvudsak administreras av t ex Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut eller utomlands, med motsvarande ICC:s Skiljedomsinstitut i Paris. Att man i trävarubranschen valt ett förfarande ad hoc, baseras främst på att de opartiskt valda, sakkunniga kvinnor och män, står tillförfogande som skiljedomare eller besiktningsmän. De är som regel upptagna i en på Handelskammaren tillgänglig, certifierad besiktningsmannagrupp för olika produktområden. Handelskammaren Värmland, liksom ett flertal andra handelskammare, har en sådan grupp av sakkunniga besiktnings- och skiljemän/kvinnor, som är certifierade för trävarumarknaden och för sågade trävaror.

Gruppen består av ett antal personer med kunskaper om sortering av bland annat trävaror, köp och försäljning eller erfarenhet från praktisk verksamhet i branschen. Gruppen samlas för kompentensutveckling och erfarenhetsutbyte av anonymiserade fall. Gruppen består av opartiska personer, som är obundna av organisationer, branschföreningar inför den rättsliga prövningen av en tvist.

Handläggningen i ett skiljeförfarande ad hoc – eller institutionellt – skiljer sig inte nämnvärt. Det är den sakkunskap, som tvisten i behov av, liksom sekretess, som är de väsentliga frågorna. Kostnaderna är i hög grad relaterade till hur lång tid, som handläggningen sker och det förarbete, som nedlagts för att klargöra vad tvisten ska omfatta. Kostnaderna kan även nedbringas i den mån parterna kan enas om en skiljedomare, en så kallad soloskiljeman.

Den tid inom vilken en skiljedom måste ske, har enligt praxis varit maximerad till sex månader. Parternas förarbete, med eller utan advokat, kan även kortas ned betydligt och därmed bli klar tidigare. En skiljedomstvist kan även handläggas som en så kallad skrivbordsskiljedom. Detta innebär, att tvisten handläggs enbart på insända handlingar, utan att någon muntlig förhandling sker..

Skiljeförfarandet ad hoc passar trävarubranschen mycket bra. Stor hänsyn kan tas till etablerat handelsbruk, kutym och sedvänja. Vidare ges Skiljenämnden möjlighet till tillämpning av den så kallade billighetsregeln, en möjlighet att lösa tvisten mera affärsmässigt. I ett domstolsförfarande däremot finns inte samma flexibilitet och anpassning till affärsmässiga överväganden. Dessutom kan tvisten komma att överklagas till högre instans, som kan ta avsevärd tid, med ökade kostnader.

Rundvirkesbranschen inklusive rotpostköp, avverkningsrätter, borde handläggas på samma sätt i skiljeförfarande. Därigenom säkerställs den lille skogsägarens intressen mot större skogsköpare. Import av rundvirke i perioder kan skapa rättsliga problem till exempel då det importerade virket, sedermera osynligt befinns innehålla granatsplitter eller sprängsten, vilket förekommit från Balticum. Magnetgivare vid sågarna har varit hjälp mot skador, som inte upptäckts vid ens noggrann besiktning, sortering.

Vid tvister där ena parten är verksam utanför Sveriges gränser, (även Norge och Danmark) kan det vara besvärligt, att med en vanlig domstolsdom få till exempel ett skadestånd utbetalat.

Domstolsdomar kan inte verkställas enkelt. En domstolsdom är därför i princip endast utmätningsbar, exigibel, i domstolslandet. Detta gör till exempel att vid internationella kontakt eller i situationer, som ovan berörts, parterna genomgående väljer att skriva in en skiljedomsklausul ad hoc – eller institutionellt, eftersom en skiljedom är verkställbar i varje annat FN-anslutet land. Denna rättskraft baseras på en internationell konvention från 1929, som de flesta FN-anslutna länder har ratificerat, godkänt. Detta därmed binder parterna i dessa länder.

Årets Trämarknad i Karlstad har passerat i höstas. Där nämndes ökade behov av kompetensutveckling, klarhet, säkerhet i kontrakten. Min erfarenhet under snart 30 år, är att behovet av verkställighet av domar ökar, med den europeisering, internationalisering, som successivt sker.

Ett nytt nationellt standardavtal, rundvirkesavtal, skulle ge kontinuitet, klarhet och säkerhet för alla parter. Behovet är tydlighet i språk, sakkunskap, snabbhet, sekretess, och smidighet. Allt detta gör att skiljedomsklausuler främst ad hoc, inte bara består, utan även ökar i användning. I praktiken ger det en alternativ tvistelösningsmetod, i stort och smått. Detta gäller för förädlade produkter, liksom för trämarknaden i sig, byggnadsentreprenader, ja hela trävarubranschen.

Varför ska rundvirke inte omfattas av ett nationellt, likartat kontraktsformulär med enhetlig handläggning av tvister?

Text: SVEN-AXEL BERGSTRAND
Universitetslektor emeritus, skiljedomare

Share