Trävarubranschen och skogens aktörer har mässor och konferenser. Allt ska gå så fort i dagens samhälle. I skogsbranschen finns ett antal större aktörer, som dominerar. Det är ibland storebror mot lillebror. Den som är störst dikterar oftast villkoren. Digitaliserade avtalshandlingar i skogen finns redan.
Möjligheten till ett branschgemensamt kontrakt vore önskvärt, för att få ännu mera balanserade, standardiserade och tydligare kontrakt för skogliga affärer. Skogen är fortfarande Sveriges största exportnäring. Inget kontrakt är det andra likt och ingen skog är den andra lik. Dagens kontrakt är ej sällan en kompilation av olika avtalstexter, som man har haft som förlaga för det egna kontraktet. Osäkerhet kan dessvärre infinna sig i flera frågor inom virkes – juridikens kontrakt och skogliga affärer. Onödiga tvister kan därför ligga på lut inom skogsnäringen.
Tidigare genom åren gjordes många och stora avslut inom skogen endast genom handslag. När tvister uppkom, till exempel vid felaktig avverkning, gjorde skogsägare, virkesköpare och entreprenör ofta upp i godo. Idag har en mängd olika kontrakt vuxit fram, med olika utformade – finstilta villkor. Det har, utöver andra teknikaliteter liksom miljöbestämmelser, blivit en riktig snårskog, vilket även kan skapa prestigefrågor. Kontrakten i sig har även kommit att ingå, som grund i varumärkesbyggande samt företagsidentitet.
I skogsbranschen är det i allmänhet virkesköparna, som formulerar kontrakten, dikterar villkoren. De har därmed ansvar för tydligheten och hur kontrakten bokstavligen ska tolkas. Många branschkunniga avtalsparter är dock osäkra på vissa definitioner; Är ett ”rotpostköp” verkligen ett köp?
– Nej, det är en slags option, en tidsatt nyttjanderätt. Hur länge denna gäller skapar även frågor, om inte någon tid anges; det är precis, som när du hyr en lokal. Använder du dig inte av hyresrätten, flyttar in, så får du ändå betala hyra enligt kontraktet. Du kan inte få tillbaka hyran på grund av att du inte använt dig av hyresrätten (nyttjanderätten), under kontraktstiden, såvida inte detta uttryckligen avtalats. Angiven avtalstid går fort och avtal kan falla i glömska.
De olika kontrakten kan även vara otydliga, till och med motsägelsefulla. Det som står på ena sidan av ett avtalsdokument, motsägs av något som står finstilt på nästa sida. Skillnaderna i virkesköparnas olika utformade kontrakt kan därför vara påtagliga.
En senare hovrättsdom, okänd för ett större flertal, har tills vidare givit ny praxis till tolkningen av ett avverkningskontrakt. Kontraktet kan nu enligt praxis brytas under avtalstiden och utbetalade förskott ska återbetalas för den del, som inte motsvarar gjord avverkning. Branschen borde därför enligt min mening arbeta fram nya, gemensamma avtalsvillkor, ett Standardavtal, för skogliga affärer. Utvecklingen av praxis ger möjlighet i dagsläget att avbryta avverkningen, ja faktiskt bryta kontraktet. Det innebär att man kan bryta avtalet, när man har avverkat ”de bästa bitarna”, med rätt att återfå den del av förskottet, som inte motsvarar avverkningen.
Kontrakt skrivs för att minska risken för tvister, – inte för att skapa dem. Det verkar ligga en prestige i att ha ett ”eget kontrakt”. Vissa kontrakt har nästan alla väsentliga villkor med, andra inte. Det är dessutom komplicerat med olika partsviljor. Inget kontrakt är det andra likt, i design, typsnitt, utformning och formulering av villkoren. En generell skrivning av villkoren vore av många anledningar att föredraga, även från rättvisesynpunkt.
För sågade trävaror finns sedan lång tid tillbaka branschgemensamma avtal. De så kallade Svea-kontrakten togs fram i olika editioner under en lång följd av år, efter remissomgång i en öppen process för branschens olika intressenter. En liknande standard finns inte för rundvirke och övriga trävaruaffärer. Det skulle, mot bakgrund av det ovanstående, behövas nationella, standardiserade, skogliga avtal även för rundvirke och avverkningsrätter.
Skogsbranschen är positivt konservativ. Det förebygger i någon mån alltför snabba förändringar. Handel med sågande trävaror kan till och med fortsätta med användning av äldre editioner av etablerade kontrakt. Man kan anse att de fungerat hyfsat – för att bägge parter kommer ihåg, vad de innehåller. Man kan fundera över, varför det inte finns något enhetligt standardkontrakt för skogen. Vanans makt är stor, men ett standardkontrakt inom skogen kunde vara ett intressant alternativ, för att bringa klarhet och generell tydlighet från avtal till avtal, från affär till affär. Olika alternativ till tolkning och tvistelösning i formuleringar i skogliga avtal kan komma, att behandlas i en senare artikel i denna tidning.
Det vore tid för nya, enhetliga, branschförankrade standardavtal för skogliga affärer, i balans mellan olika partsintressen. Detta vore ett nytänkande inom skogen och skogsnäringen i Sverige. Det vore värt, att ha som tema på en mässa, en konferens i vårt land.
Sven-Axel Bergstrand
universitetslektor emeritus, skiljedomare
