Jag brukar försöka lyssna ifatt en del ”sommarpratare” när jag sitter i traktorn på hösten. Alla har sin favorit av sommarvärdar och min var ju inte Greta eller ÖB Michael Bygdén, även om den senare var intressant och klok. Jag har läst en del av nättidningen Kvartals kulturredaktör, Ola Wong med stor behållning. Det var därför med stor spänning jag laddade upp hans sommarprat en kväll. Ola har kinesisk far och har bott i Shanghai i vuxen ålder. Jag blev inte besviken.
Det var som balsam för själen att höra någon i det offentliga rummets etermedia dryfta tankar som sammanfaller väldigt väl med mina egna. Ola beskriver dels hur fel mycket av utvecklingen går i Kina och hur lite svenska medier och beslutsfattare har koll på detta enorma land. Ett land som raskt klivit upp i toppen med högst klimatbelastning PER CAPITA. Även om man i ärlighetens namn ska tillägga att vår konsumtion av billiga ”skitprylar” gjorda i just Kina är med och bidrar till det landets ökade utsläpp genom sin billiga produktion, så fixar de det mesta ”på egen hand”.
I sommarpratet får man en mycket tydlig bild av vilka olika världar och verkligheter som Ola upplever när han 2015 flyttar hem till Sverige igen. Wong menar att svensk media och samhällsdebatt varit så fokuserad och upptagna av hur dum i huvudet Donald Trump är så vi helt missar Kinas förflyttning och strävan efter världsherravälde, hur det alltjämt går för sakta med mänskliga rättigheter i landet och inte minst hur de ökar sin negativa miljö- och klimatpåverkan. Inte minskar.
Hans andra viktiga reflektion som för övrigt tar honom så hårt att försöka förstå att han blir utbränd, är den svenska samtidsdebatten som är så fokuserad på värdegrundsorienterade frågor av olika slag och vilken bild vi har av Sverige, så vi missar de uppenbara problem som faktiskt finns. Dessutom tar vi en hel del viktiga fundamenta i vårt samhälle för självklara.
Även om jag inte blivit utbränd, måste jag säga att jag verkligen grunnat mycket senaste månaderna på just hur olika världar vi tycks leva i när man lyssnar på samtidsdebatten eller är en del av den på sociala medier. Jag upplever att de flesta ”vanliga” människor vill försöka att inte skita ner miljö och klimat, är humana och vill hjälpa människor i nöd och vill ha en fungerande gemensamt finansierad välfärd i grunden. Ändå tar sig tolkningen av verkligheten ut så olika i olika grupper i samhället. Jag har träffat många engagerade och duktiga tjänstepersoner i offentliga och privata organisationer. Oavsett vad dessa representerade fanns det ofta några perspektiv som förenar. Mer eller mindre ångest över klimatfrågans allvar, en liberal öppensinnad syn på migration och ett allmänt utbrett miljöengagemang där det är självklart att köpa Kravmärkt, dra ned på köttet och avverkning av skog är något negativt. Bland ”gräsrötter” oavsett om folk återfinns som traktorförare, på en byggarbetsplats eller som undersköterska, finns ofta en lite annan syn på hur länge Sverige har råd att ha en migrationspolitik som skiljer sig från omvärlden, att en köttfri dag inte kommer påverka jordens uppvärmning och att elen till elbilen ska komma någonstans ifrån. Min slutsats blir att de mest verklighetsfrånvända tankarna finns i grupper med mera utbildning. Det borde ju vara tvärtom! Det konstiga är, vilket just Ola Wong understryker, att svensk media bidragit och bidrar till att vidmakthålla olika verklighetsbilder som inte är korrekta. SOM-institutet i Göteborg visar att cirka 51 procent av invånarna anser att media inte återger hela bilden av en fråga. Det är mycket allvarligt för det får följden att folk letar fakta på alternativa medier som plockar ut just de delar som passar deras narrativ. Kombinerar man det med sociala medier som i sin uppbyggnad främst synliggör de som är likasinnade, förstärks den enskildes egna verklighetsbild som den enda sanna. Hur hamnade vi i detta läge där vi har tillgång till mer info än någonsin och är mer utbildade än någonsin och ändå är vi än mera indoktrinerade i vår egen uppfattning än vad vi någonsin varit i modern tid?
Må så gott i det parallella Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
