Ängar snart ett minne

Urban Ekstam är botanist och naturvetare som ägnat sitt yrkesliv åt att studera hur växtlivet förändrats i södra Sverige.

Urban Ekstam är botanist och naturvetare som ägnat sitt yrkesliv åt att studera hur växtlivet förändrats i södra Sverige.

HORN (LT)

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol – växter som vi sjunger om och som vi har tagit för givna i vår natur. Snart är de ett minne blott på de flesta håll i landet eftersom ängar och naturbetesmarker försvinner.

– Det är ett bekymmer och en sorg att de här markerna håller på att trilla ur vårt ekosystem, säger Urban Ekstam, naturvetare och botanist.

Urban Ekstam har under sitt yrkesverksamma liv som forskare och utbildningsledare på Naturvårdsverket studerat förändringarna i växt – livet i södra delen av landet. Han bor numera i Solna men har rötter i Horn där hans far var mejeridräng. Sedan nästan 30 år har han ett fritidshus i Forshult där han bland annat vårdar en egen äng.

– Förändringarna i växtlivet är väldiga, berättade han när han föreläste på Godtemplargården i Horn om varför dessa förändringar har skett och vad det innebär. Urban visade siffror på hur markanvändningen i Kinda har förändrats med årtalen 1865, 1927 och 2012 som riktmärken.

År 1927 var åkerarealen i Kinda som störst med 10 000 hektar. År 1865 fanns det 10 000 hektar äng. 1927 hade den siffran minskat till 890 hektar och 2012 fanns det bara 10 hektar ängsmark kvar. När det gäller naturbetesmark är siffrorna likartade – från 160 000 hektar 1865 till 10 000 år 1927 och endast 750 hektar 2012.

– I mitten av 1800-talet fokuserade bonden på marken medan fokus idag ligger på djuren. Och konkurrensen är mördande. På 1800-talet gav en ko 500 kilo mjölk per år, idag ligger siffran på över 8 000 kilo per år. Det påverkar det vi ser i dagens landskap. Vi har gått från ett system som kännetecknades av stresstolerans, sa Urban Ekstam och drog paralleller mellan växtlivet och hur vi människor beter oss i dagens samhälle:
– Det finns tre strategier: man kan konkurrera sig till fördelar, man kan spara och gneta eller så kan man göra insatser av väldiga resurser till ekosystemet.

– Vegetationen har tre överlevnadsstrategier: konkurrens, stress och störning. Men de flesta arter använder en kompromiss mellan dessa tre strategier. Gullvivan är ett bra exempel. Den har främst funnits i ängar men klarar sig i betesmarker om det inte finns får där. Den föryngrar sig främst med frön och kan bli 100 år gammal.

– Men en art som använder konkurrens är älggräset som tar över på många platser. Arter som får styrka på foten är till exempel kattfot och slåtterblomma – de är fröplantor som slås ut om de inte får tillräckligt med ljus. Ögontröst är en art som knappast finns kvar i Kinda idag. Gullris är en ängsväxt som numera mest finns i skogskanter och vägrenar.

– Svinrot har varit en utomordentligt viktig art för Kinda – det var den viktigaste vinterfoderväxten. Den är extremt beteskänslig och tål bara att leva i ängar. Hur många känner igen den idag, undrade Urban Ekstam och visade en bil på svinroten och berättade han har svinrot i sin egen äng i Forshult.
Han konstaterade att naturen är mer underbar än man trodde för bara 15 år sedan.

– Vi har upptäckt att växter kan samarbeta, bli toleranta, dela resurser och tåla många grannar. Det är en intressant insikt som vi kan lära oss av och som är aktuell när vi funderar på vilket samhälle vi vill leva i i framtiden. I Kinda finns ungefär 500 hektar värdefull mark kvar som fortfarande går att rädda. Men det kostar pengar, och frågan är vad det får kosta.

– EU:s miljöstöd är bra, men det räcker inte och vi kan inte förvänta oss att bönderna ska betala för att bevara ängarna åt oss. Vi måste hjälpas åt.
– Själv är jag pessimistisk, avslutar Urban Ekstam.

Text och bild: JAN HULTMAN

Share