Som jag skrivit förut var vi iväg på sportlovet på en bilturné. Eftersom att resan tar lite längre blev frånvaron hemifrån längre än på många år för mig. För säkerhets skull tog jag med mig datorn för att kunna jobba lite om det blev något lämpligt läge. Men tro det eller ej så låg datorn kvar i bilen oöppnad, där jag stuvade in den. Förutom att svara på något mail eller två om dagen och något enstaka jobbrelaterat samtal blev det således nästan en äkta semester liknande det vanligt folk har.
Nu har jag förstått att i takt med att lantbruket strukturrationaliserar och man har möjlighet att anställa duktiga stadigvarande medarbetare blir det allt vanligare att även lantbrukare både vill och kan ta äkta ledigt och koppla ifrån gården helt och kanske t o m blir lika lite imponerade som vanliga knegare över folk som bevakar jobbet på semestern.
Men för mig är det ingen uppoffring att beta av något mail eller genom ett snabbt telefonsamtal lösa ut något problem direkt i stället för att någon ska vänta en vecka på ett svar på en förhållandevis enkel fråga. Så har jag alltid agerat i alla roller jag haft och har. Min telefon är alltid öppen och mailen tillgänglig, men utanför ”ordinarie kontorstid” väljer jag så klart på ett annat sätt när och om jag svarar…
Jag lägger ingen negativ värdering i hur andra väljer att göra på sin semester och jag anser verkligen att anställda medarbetare har rätt till en helt jobbfri semester. Jag har dessutom full förståelse för att de flesta tjänstemän har en sprängfylld mailbox så att bara svara på något ”enstaka” mail låter sig inte göras, lika lite som att sortera vad som skulle vara just det viktiga mailet eller samtalet som man skulle prioritera på sin semester eller helg.
Jag ser också att med friare distansarbete sedan pandemin, ger just en betydligt friare tillvaro för många medarbetare med bättre möjligheter att kombinera yrkeskarriär med närvarande föräldraskap, egen tid etc. Samtidigt ställer detta än större krav på förmågan och disciplinen hos den enskilda medarbetaren att sätta sina egna gränser mellan jobb och fritid. För några blir det då än viktigare att vara strikt frånskild jobbet på sin fritid. Med all rätt som sagt.
Men med detta sagt har jag i allt högre grad börjar störa mig på det ”myndighetsfenomen” som börjar genomsyra många tjänstemannakulturer även i privata organisationer. Allt fler tjänstemän även upp i nyckelpositioner och chefsroller börjar bli väldigt strikta och svåra att överhuvudtaget få någon kontakt med utöver åtta-sjutton. Självklart har även mellanchefer eller högre chefer rätt till sin ledighet men med ökad lönegrad och ansvar finns också mera förväntan att när det bränner till eller är lite bråttom för att lösa akuta problem måste man kunna få till ett möte eller samtal även utanför vad som brukar kallas för ordinarie tid. De avgörande besluten och processerna för alla viktiga frågor sker oftast inte under ordinarie arbetstid utan när flexibla människor kavlar upp ärmarna och löser problem tillsammans på ett snabbfotat sätt. Så sker varje dag både inom den offentliga sektorn och i privata företag att de högsta cheferna faktiskt får bita tag i saker, ibland både på helger och kvällar.
Inte sällan numera kommer jag på mig själv som egen företagare med måttlig inkomst vara beredd att hitta mötestider med stor flexibilitet som man är van vid som sin egen, men i den grupp av nyckelpersoner av tjänstemän man ingår i med väsentlig högre månadslön, finns inte alls samma flexibilitet. Inte ens när det bränner till.
Jag hade ibland önskat att alla de strateger, konsulter och olika policymakers och organisatörer, inte minst i offentliga organisationer – som lägger mängder med tid på att hylla entreprenörer och jobbskapare ibland själva hade ett lite mera entreprenöriellt och flexibelt arbetssätt.
Må så gott i det alltmera sönderplanerade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
