I Sverige har vi sedan 1971 valt en modell där vi har en bondeorganisation som samlar hela lantbruket i stort. LRF. Här ingår både enskilda bönder/skogsägare men… även de så kallade organisationsmedlemmarna som utgörs av de stora lantbruksko – operativen och skogsägarföreningarna och med några undantag alla producentföreningar för olika branscher. När LRF talar till politik och samhälle är det med en samlad röst för hela ”bonderörelsen”.
I andra länder är det vanligaste att man har flera bondeorganisationer. Kanske en som organiserar stora lantbruksföretag, en som organiserar småbönder och ytterligare en som organiserar lantbrukskooperativen. Det är ju mycket enklare för då kan ju varje organisation vara mycket spetsigare utifrån just sina medlemmars perspektiv. LRF blir väldigt lätt ”urvattnat” och får lägga mycket tid och kraft på intern bred förankring i alla läger.
Men jag tror ändå alltjämt att den svenska modellen är att föredra även efter 50 år. När LRF uttalar sig är det som sagt med en samlad röst och det är svårare för politiken att ställa en spretig bonderörelse mot varandra.
Men detta samarbete kräver ständigt arbete med relationen i kraftfälten mellan å ena sidan den enskilde medlemmens perspektiv och å andra sidan de affärdrivande ekonomiska föreningarnas perspektiv. Att hävda att det som är bäst för ett kooperativ alltid är bäst för den enskilde bonden är att göra det alltför lätt för sig i en värld när kooperativen är stora internationella koncerner, i vissa fall till och med ägda till viss del av utländska bönder med helt andra perspektiv än enbart det svenska lantbruket eller skogsbruket.
På 80-talet var man inte valbar till LRF:s högre uppdrag om man körde ”fel” färg på traktorn eller sålde slaktdjuren till ”privatslakten”. 2003 gjorde LRF en viktig förändring där man tydliggjorde att LRF inte ska ha någon åsikt vilken affärspartner den enskilde medlemmen väljer att handla med, men att LRF samtidigt ska verka för att organisationsmedlemmarna – de stora ekonomiska föreningarna – ska vara medlemmens bästa affärspartner. Jag hävdar dock att man kan stötta varandra genom att inte alltid stryka helt medhårs utan våga ge varandra konstruktiv kritik om det sker med respekt för varandras olika uppdrag.
För drygt 10 år sedan var relationen mellan LRF och flera organisationsmedlemmar ansträngd. Dåvarande LRF:s ledning upplevdes inte förstå ”affären” på marknaden och LRF:s kommunikationsavdelning hade samverkan med den största detaljhandelsaktören på marknaden som ”ställde till det” för de ekonomiska föreningarna. Dessutom agerade LRF:s riksvalberedning på sätt som uppfattades som försvagning av kooperationen av vissa.
Idag har vi ett LRF som gett upp visionen om framtiden för respektive bransch till branschaktörerna och släppt hela branschens strukturutveckling till industriaktörerna med sin logik. När administrativa bördan sväller kämpar LRF på stenhårt och bra med myndigheter och offentliga instanser men ser tyst på när branschens egna administration tar allt större plats och ”kväver” allt fler, fram för allt medelstora och mindre bönder. Klimatberäkningar som misskrediterar våra branscher ifrågasätts inte och driver byråkrati. LRF varken kan eller bör gå in i detaljsynpunkter om enskilda aktörers kontrollprogram och krav så länge de aktörerna har egna demokratiska processer, men i dag är vi i ett läge om kooperationen säger att lantbrukaren ska hoppa frågar LRF snarare hur högt istället för att ifrågasätta om hoppet behövs! Det är denna balansgång som man ständigt måste arbeta med och nu är tiden kommen att LRF – med stor respekt för varandras roller – visar att man alltid står på den enskilde medlemmen sida och på principiell nivå tydligare tar ställning för att regelförenkling, byråkrati och minskad administration inte enbart åligger offentliga aktörer och myndigheter utan även branschen behöver se sig själva i spegeln! Digitala dataplattformar kan underlätta insamling av data men då är det ännu viktigare att man också alltid ifrågasätter vilka data som verkligen behövs, av vem och varför!
Må så gott i det av administration svällande lantbruks-Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
