Idag läste jag en ledare i vår regionala tidning Corren. Den nya ledarskribenten är i regel mycket intressant och har kloka vinklar och vågar ha fräsch distans till liberal och borgerliga politiker som det anstår en oberoende liberal debattsida. Men denna gång höll jag inte med henne. Ämnet handlade om sextimmars arbetsdag. Temat var att det inte är en vänsterfråga om minskad arbetstid. Enligt tidningen Arbetet visar undersökningar att det inte bara är vänsterorienterade väljare som attraheras av tanken att gå ner till sextimmars arbetsdag. Även borgerliga väljare vill göra detta menar man. Bland våra partier är det bara Vänsterpartiet som driver frågan om sextimmars arbetsdag och bland borgerliga partier finns det inte på dagordningen. Ledarskribenten menar att även de borgerliga partierna måste lyssna till sina väljare och anamma frågan.
Som argument lyfts är de traditionella, att undersökningar visar att stressen minskar och kostnaderna på samhällsnivå minskar med kortare arbetstid. Det refereras även till en undersökning gjort på ett sjukhus i Värmland där en majoritet var positiv till förändringen att gå ner i arbetstid. Men tyvärr utgår alla de undersökningar som det refereras till ifrån frågeställningen om folk är intresserade att gå ner i arbetstid med bibehållen lön. För mig blir frågan ungefär som att fråga ett barn om hen vill ha glass!
Jag inser att för några år sedan var det kanske inte självklart för så många att gå ned i arbetstid med bibehållen lön, utan höjd lön med bibehållen arbetstid var nog det första valet. Men nu lever vi i en brytningens tid där jag upplever att allt flera har fått det så bra och klättrat uppåt på Maslows behovstrappa så man kan unna sig rätt mycket av det man vill ha. Tid – med barn, familj, fritidsintressen och träning – är det man inte kan köpa för pengar på samma sätt och värderas då högre. Adderar man sedan till värderingar som i högre grad ifrågasätter konsumtionshetsen och att allt flera när någon liten dröm någonstans att kunna arbeta mindre för att göra andra mera praktiska, jordnära saker som exempelvis att odla sin mat – så får man sammantaget fler som värderar mera tid högre än mera pengar.
Men märk väl att frågeställningen alltjämt är att man ska arbeta mindre för samma pengar, det vill säga en högre kostnad för arbetet i praktiken. Vilket alltså tar oss tillbaka till ruta ett att detta blir en vänsterfråga. I små företag är det ju faktiskt ägaren/chefen som får jobba mera, inte sällan UTAN högre lön. Annars krävs det ju fler anställda som ska göra samma timmar vilket driver kostnader på totalen.
I min värld är tiden annars mogen för att göra en arbetstidsförkortning, men med medföljande minskade löneutbetalning! Jag tror på de undersökningar som antyder att det på samhällsnivå skulle löna sig då man får mindre stress hos den enskilde, möjlighet till mera tid för familj, hemarbete och annat som stressar sönder yrkesarbetande. Inte minst dubbelarbetande kvinnor. Bara lägre andel sjukskrivningar med utbrändhet skulle säkert delbetala en sådan reform för offentliga aktörer, inte minst inom vård och omsorg. Dessutom ligger det ju i tiden att flera åtminstone påstår sig vilja gå ner i tid för att hinna med att odla sin egen mat, laga sina kläder och renovera bostad själva. Till viss mån skulle ju detta kunna spara pengar åt familjen och därmed generera mindre behov av inkomst utifrån! Men så länge den enskilde ska betala en reform själv lär det nog inte hända så mycket. Det är trots allt bäst när någon annan betalar!
Må så gott i det sönderstressade Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
