Hörde på radion i går att en kyrkoherde i Västsverige sagt ifrån om att skolorna i pastoratet inte skulle få fira skolavslutning i någon av pastoratets kyrkor längre. Hon var mycket saklig och visade stor respekt för att skolan måste få vara skola och efterleva de lagar och regler de har att följa och kyrkan måste få vara kyrka och fullfölja sitt uppdrag om att sprida guds ord. Jag gillar hennes raka och samtidigt respektfulla hållning.
Däremot går så klart mina tankar igång på detta. Dagens skollag har knappa 10-talet år på nacken. Ändå upplever jag och förmodligen rätt många andra att diskussionen om lämpligheten i att förlägga skolavslutningar till kyrkan eller andra religiösa lokaler, ökat markant de senaste åren. Den som inte finner denna diskussion speciellt dramatiskt eller intressant skulle nog lätt kunna avfärda den med att det helt enkelt nog bara är en förskjutning innan man börjar inse innebörden av lagstiftningen och att diskussionen om man kan lägga skolavslutning i kyrkan därför nu börjar komma upp som en konsekvens av denna.
För egen del tror jag inte det är så enkelt och ”odramatiskt”. Skollagen säger att det inte får finnas några konfessionella inslag i undervisningen, annat är avgränsade delar i samband med religionsundervisning, där det är tydligt att det är just undervisning. Dit räknas inte en skolavslutning. På skolverkets egen hemsida kan man läsa att det är ok att förlägga en avslutning i kyrkan men det får inte förekomma några konfessionella inslag som bön, trosbekännelse eller välsignelse. Inget om att vissa psalmer som är så vedertagna under vissa högtider att de mera kan betraktas som tradition och kultur än religionsutövande, inte skulle få sjungas. Vidare skriver skolverket dock att det är viktigt att varje skolhuvudman överväger lämpligheten i att just ha avslutning i en religiös lokal och att det åligger rektor att ha kontroll så det inte kommer förekomma några konfessionella inslag.
Jag skriver ovan ”lämpligheten i att ha”, men det är artigt utryckt. Jag tycker skolverket i sitt PM späder på den ängsligheten som låg till grund för kyrkoherdens beslut och som också präglar hela samhällsdebatten runt detta fenomen. Inte kyrkoherdens ängslighet, tvärtom, hon stod med fötterna på marken, men däremot den skolledare/rektor som inför tidigare skolavslutningar krävt insyn i vem som skulle delta från kyrkans sida och hur kyrkans medverkan skulle gestalta sig i form av predikan och så vidare.
Sverige har haft grundlagsskyddad religionsfrihet i många, många år, mycket längre än vad nuvarande skollag funnits. Det har i alla tider fungerat att trots religionsfrihet ha skolavslutning i kyrkan, höra några kloka sommarord från prästen och sjunga ”den blomstertid”. Kan det ha att göra med att det numera är så många nya svenskar som inte tillhör de kristna så att det inte längre är så självklar del av vår kultur och tradition att sjunga psalm 199? Men problemet är att jag tror inte det är de nya svenskarna som främst driver på utvecklingen i ängslighet, utan just infödda svenskar som så in i bängen alltid ska vara allt och alla till lags att man faktisk saknar ryggrad för någon form egen tradition och kultur. När gick det så snett i Sverige att det som aldrig varit större problem, på några få år blir ett stort problem i skolans värld?
Må så gott i ängslighetens Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
