Hos makarna Kristiansen är bin huvudsaken
Lotta och Preben med två burkar av all den honung deras bin producerar
MOTALA (JB)
På senare år har man pekat på bins betydelse i vår natur. Inga bin – ingen frukt, bär eller frön. Några som insett hur viktiga bin är för vår fortlevnad, är de äkta makarna Lotta Fabricius Kristiansen och Preben Kristiansen. De bor i Hågra skola, inte långt från Tjällmo, där de driver företaget Apinordica.
Lotta kommer från början ifrån Gränna och har alltid älskat honung.
– När jag var barn hade mormor och morfar alltid en burk honung som en granne gjort, sa Lotta. Åh, det var så gott. Då jag blev äldre började jag fundera på hur och om man kunde göra honung själv. 1998 gick jag en nybörjarkurs om biodling i Stockholm, dit jag flyttade 1990 för att studera. För säkerhets skull har jag gått nybörjarkurs två gånger, för att se om jag fattat rätt.
Preben och Lotta tyckte båda att det är en bra idé att gå nybörjarkurs två gånger. Första gången utan bin och den andra när man skaffat bi-samhällen. Man har lite andra frågor då.
Hur kommer det sig att Preben började med bin? Han berättade att han arbetat tre år som lärare på högstadiet. Så ville han pröva något annat och tog ledigt från skolan under ett år. Efter att ha gått första delen av en lantbruksutbildning på en ekologisk jordbruksskola, undervisade han ett antal år på ett naturbruksgymnasium.
– På början av 90-talen gick jag en ettårig biodlingsutbildning i Kanada, sa Preben. Efter den började jag arbeta som rådgivare i biodling och arbetade med detta i nästan tre år i Danmark och sedan två och ett halvt år i Norge. I maj 1997 började jag som bihälsokonsulent/rådgivare anställd hos Sveriges Biodlares Riksförbund. Nu är jag bihälsorådgivare på Jordbruksverket och reser runt mycket i Sverige. Jag har arbetat med bin i cirka 35 år.
De båda har engagerat sig i olika biodlingsfrågor. Lotta har varit ordförande i Stockholms biodlardistrikt i fem år och även suttit i styrelsen i Sveriges Biodlares Riksförbund. När hon bodde i Stockholm arbetade hon inom skolan. Hon tog in biodling i undervisningen genom att praktiskt visa hur det går till att sköta bin och göra honung. En skol-bigård anlades i Hässelby och hon tog emot 100 – 150 klasser under cirka två år. Nu har hon bland annat dagkollo under några veckor varje sommar där bisamhällena ingår i verksamheten.
Lotta tyckte även att det var för få kvinnor som sysslade med bi-odling, så därför var hon under några år engagerad i ett nätverk, som vände sig till kvinnliga biodlare i hela Sverige. 2013 var hon med att starta föreningen Svenska bin (www.svenskabin.se) Hon tog för något år sedan, tillsammans med Anna Lind Lewin, initiativ till nätverket Pollinera Sverige www.pollinerasverige.se
Vad inte många vet är att vårt naturintresserade kronprinspar, fick två bisamhällen i lysningspresent, som Lotta sköter om. Lotta slungar även honungen och lämnar sedan över den till makarnas hushåll. Där ”burkas” den och det som inte går åt till den kungliga familjen säljs i Slottsboden. Överskottet går till Kronprinsparets stiftelse. Stiftelsen motverkar utanförskap och främjar god hälsa för barn och unga. Något gott gör alltså gott.
Allt cirkulerar om bin hos de äkta makarna. Även att de träffades på en gemensam biodlarkurs. De har också skrivit ett flertal böcker. Lotta har skrivit Mina första år som biodlare och Drottningodling steg för steg och Min biodling. Den senare tillsammans med Preben.
Boken Hälsa och Hudvård från bikupan har Lotta skrivit tillsammans med Alexandra de Paoli. Likaså har hon varit medförfattare i Säker honung. Preben har tillsammans med Ingemar Fries, som var professor i biodling vid Sveriges Lantbruksuniversitet, skrivit ut boken Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället. Boken Blommor och Bin av Ingemar Fries ges ut på Lotta och Prebens eget förlag Apinordica ( www.apinordica.se ).
All denna kunskap som de båda har införskaffat sig genom livet, har fört dem även utanför Sveriges gränser. Bland annat har de varit i Indien för att arbeta med kvalitetsäkring av honungsproduktionen där. I norra Vietnam samt i Chile har de arbetat med att stärka den småskaliga biodlingen och på så sätt ökat invånarnas inkomst. De har också varit med om att anordna resor till Indien och Vietnam för svenska biodlare och nu i september bär det åter av till Indien.
De arbetar mycket med biodlingsfrågor och Lotta har bland annat arbetat tillsammans med LRF i Jönköping, Mälardalen och Sörmland. Lotta är även också bitillsynsman i Linköpingsområdet. Företaget arbetar också för Svenskt Sigill och Sveriges Lantbruksuniversitet. All denna kunskap har även uppmärksammats. Lotta tilldelades Gastronomiska Akademiens diplom 2017 och 2016 blev Preben hedersdoktor vid SLU i Uppsala. De blev också utsedda till Årets Tjällmobo 2016.
– Det är otroligt hedersamt att få dessa utmärkelser, sa Lotta och Preben.
I trädgården där makarna bor står två större samhällen. Undertecknad är allergisk mot bistick och hade biodlarhatt, tjock fleecetröja, handskar, långbyxor och gummistövlar med sig förutom spruta, allergitabletter och cortison. Här gällde det att vara garderad – trodde jag. Trots att vi satt och pratade bara fem meter ifrån bikuporna kom inte ett enda bi fram och hälsade. Fleecetröjan var helt fel också fick jag lära mig, för bina har små hullingar på fötterna. Då de går på ulliga tyger fastnar de och blir förargade och kan stickas. Istället fick jag låna en heltäckande overall med huva samt långa handskar. Lotta och Preben tog bara overallen, men varken stövlar, huva eller handskar.
– Vi vill kunna jobba utan handskar, sa Lotta. Så vi försöker alltid ha en snäll drottning. Det ger snälla och friska bin. Blir bina elaka byter vi ut drottningen.
Drottningen lägger ungefär 2000 – 3000 ägg varje dag under högsäsong. Det gör hon under två till tre år. Har drottningen en dålig produktion byter bina själva ut sin drottning. Ingen pardon här inte. Samhället ger ungefär 40 kg per år i skogsbygden. Nektarn samlar bina in från skogshallon, vitklöver, ljung med flera blommor. De kan flyga två till tre km för att hitta nektar. På Hågra har de i år hand om 30 stora samhällen med cirka 70 000 bin i varje samhälle och 25 små med cirka 15 000 bin i varje. De brukar producera ett och ett halvt till två och ett halvt ton honung per år.
Undertecknad fick sedan se när Preben och Lotta lyfte på lådorna, så man kunde se hur bina jobbade. Lugnt och fint hanterades ramarna. Det var ett myller av bin men Lotta pekade ut drönare och drottningen som kunde hittas bland alla bin. I ramarna fanns det flytande honung under ett tunt lager vax. I ett av de mindre samhällena hade ett tomt utrymme bebyggts av en vaxkaka av bina själva på bara några dagar. De andra vaxkakebottnarna som kallas mellanväggar, sitter i ramarna har inte bina själva byggt. Men på dessa bygger de upp sina sexkantiga celler. Om man har sett rullade vaxljus, är det sådana som bina bygger på.
Under samtalet kom vi också fram till ämnet sjukdomar, varav varroakvalstret är bland de mest kända. Man kan bekämpa kvalstret mekaniskt genom att plocka bort drönaryngel. De tar nämligen längre tid på sig att bli färdiga bin och där finns flest varroakvalster. Hågra-bina är både KRAV och Sigillcertifierade så därför används, förutom mekanisk borttagning, bara medel som oxalsyra och myrsyra. Dessa används efter att honungen skördats. Får varroan hållas kan bina födas vinglösa. Kvalstret är också ganska stort i förhållande till bina och kan ses med blotta ögat. På en människa skulle det förhållandevis kunna liknas med en igelkotts storlek.
Bin och andra pollinerande insekter behövs för många växters produktion av frukter och frön och i slutändan blir vi människor drabbade om vi inte tar hand om dessa små flitiga varelser. Det är något som många uppmärksammat och fler och fler skaffar ett eller flera bisamhällen. Lotta och Preben har, som sagt var, skrivit lämplig litteratur i ämnet, och rekommenderar starkt att gå en nybörjarkurs eller två. De båda har funderingar om att eventuellt ha kurser hemma på Hågra. Då huset varit skola tidigare finns lämpliga lokaler och mycket kunniga lärare.
Text och bild: EVA CARLSSON
