Jag läste nyligen en artikel skriven av en journalist ursprungligen från Kurdistan, invandrad till Skövde, nu boendes på Söder i Stockholm. Han myntade begreppet att ”Södermalm är världens ängsligaste kvadratkilometer”. Jag tycker det är mycket kärnfullt formulerat. Är det något som enligt mina fördomar kännetecknar de pappalediga medelklasshipsterna som gärna vill ha ekologiskt och närproducerat vegankäk iklädda gubbkeps och oljerock, så är det ängslighet att inte uppfattas som att ligga rätt i samtidens frågor.
Ligga rätt innebär att följa normen och normen i detta fall är att vara normkritisk. Man är ängslig för att pojkarna i egenskap av att de är pojkar genomsnittligt skulle göra andra val än flickor. Eller tvärtom. Ängslig över att vår planet håller på att gå under av all köttindustri, men sommarstugan i Bergslagen, Bohuslän, Dalarna eller Kinda är otroligt vackert belägen, tack vare de betande djuren som någon så småningom ska äta.
De djuren tillhör ju dock inte den hemska kött- och mjölkindustrin. Den ekologiska maten är ett självklart svar på att bota en del av ängsligheten till det tråkiga faktumet att vi måste äta. Synd bara att det inte finns mera vegetariskt ekokäk… Man åker så klart mindre bil, för det är inte bra för miljön, alla borde åka mera kollektivt, dessutom i Stockholm är det skönt att slippa tänka på var man ska göra av bilen. Eller för att vara mer exakt, det är inget problem att bli av med bilen i Stockholm, frågan är mera om man kan få tillbaka den och i så fall hel….
Som toppen av all normkritik och fundamenta i godheten är så klart att Sverige har råd att vara generösare än alla andra länder mot människor som har det svårt. Just därför är det bra för antalet likes på sociala medier om man tar selfies med någon av de ensamkommande demonstranterna på ”medis”. Bor man på Söder behöver man ju inte se den ansträngda kommunbudgeten i landsbygdskommunen som inte har varken jobb eller möjligheter i välfärden att ta hand om alla nya svenskar på ett mänskligt sätt, det är bara ovilja att inte se möjligheter…
Raljerar jag? Så klart, men ovanstående likriktning där den stora staden och dess möjligheter och utmaningar är norm är bekymmersam. Jag har gjort flera inlägg på bla sociala medier där jag ondgör mig på media och över journalisters oförmåga att återge de utmaningar vi har i samhället på ett balanserat sätt. Framförallt är den kritiken riktad till storstadsorienterade journalister.
Jag har i min ordföranderoll kanske i snitt en journalist/ media-kontakt i veckan, mestadels lokala och regionala journalister. Det är ytterst sällan jag stöter på den typ av verklighetsförenkling man ser i storstadsmedia, utan istället förståelse och vilja att försöka återge de komplexa frågor som jag oftast är inblandad i på ett enkelt men ändå balanserat sätt.
Just därför är min kritik extra stor till nationella Public service och hur de lever upp till sitt uppdrag att verkligen återge samhällsfrågor på ett sakligt, balanserat och opartiskt sätt. Jag blir livrädd när jag vid upprepade tillfällen på senare år hört högre företrädare för public service media säga att de ska driva agendasättande journalistik. Det ska de på ren svenska ge f-n i! När enligt uppgift, nio procent av Sveriges journalister bor på Södermalm och de nio procent råkar vara några av de som har mest avtryck i riksmedia, kan åtminstone inte jag svära mig fri från att detta påverkar hela svenskens världsbild av vår samtid.
Överdramatiserar jag? Läs DN och jämför med vilken landsortstidning som helst får ni se. Tacka vet jag lokala och regionala media. Med åtminstone en fot i en bredare verklighet blir kalibreringen betydligt bättre.
Må så gott i av agendasättande media format Sverige, önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
