LINKÖPING (JB)
En sidoeffekt av att värmeverken importerar sopor är att skogsbränslet missgynnas. I förlängningen påverkas sysselsättning, investeringsvilja, tillgång på entreprenörer och branschen som sådan. Oanvänd råvara går till spillo.
Fredrik Hellgren och Ove Eriksson, som båda arbetar med biobränsle på Linköpingsföretaget Skogs tjänst, berättar om hur situation och marknad för biobränsle ser ut. Är marknaden på väg upp eller ner?
– Den är inte på väg upp, konstaterar Fredrik Hellgren. Vi har ju stor konkurrens mot sopor och returträ, det är ju främst import av de här materialen.
– Det är en helt annan dimension när det gäller priser och sådant, men det är väl en orsak till att det snarare gått åt andra hållet, en nedåtgående spiral på priserna.
– För ett antal år sedan levererade vi skogsbränslet under en betydligt längre tid på året, berättar Ove Eriksson. Det var baslast för pannorna. Idag är det ju soporna som är baslast för pannorna. Vi får leverera material till vissa pannor där du kan elda sopor och då är man topplast istället. Under den kalla delen av året används mer skogsbränsle än på sommarhalvåret i värmeverken.
– Nu ska vi inte säga att det är så överlag utan det här gäller de pannor som eldar sopor och skogsbränsle. Sedan har vi de pannor som vi levererar till som bara eldar skogsbränsle och där är det som vanligt med leveranserna.
– Det här gör ju också att det blir kortare produktionstid, säger Fredrik Hellgren. Det är ju så mycket som ska hända på kort tid och sedan står entreprenörer med flermiljonsinvesteringar och inte har jobb.
De uppskattar att det är så under halva året vilket är ett jättestort problem. Det gör det är svårt att få någon intresserad av att ställa upp med produktion och investera i sådana här maskiner som sönderdelar materialet.
– Det är ju självklart så, att det är ju ingen som kan nyinvestera och nystarta ett företag och köpa en splitter ny maskin. Att låna de stora summor som behövs är närmast omöjligt. Bankerna kräver att man kan visa att det finns jobb tolv månader om året.
– Idag går det väl sex till sju månader, i bästa fall åtta om man har tur men sex till sju är det väl full fart på det.
Vad händer med råvaran som nu blir över, den som ni inte kan leverera?
– Den förgås, den blir jordmaterial efter ett antal år, berättar Ove Eriksson. Det är ju det som är så sorgligt. Vi har så mycket inhemskt i vårt land som sysselsätter mycket folk på landsbygden. Det trängs nu undan av billigare bränsle som man lätt importerar.
– Jag har ingenting emot att elda sopor eller rivningsvirke. Det ska vi absolut göra men då ska vi hålla oss till det vi får fram själva i vårt eget land, det är min egen åsikt.
– Samtidigt så sitter ju värmeverken i den positionen att de måste ta betalt i sin tur och då är det konsumenten som ska betala för värmen.
– De kan ju inte höja priserna hur som helst för då har de inga kunder där heller. De har ganska stor konkurrens med värmepumpar idag, bergvärme, solenergin, solcellerna är på frammarsch. Våra kunder som är värmeverken har en ganska tuff konkurrenssituation, de med. De ser om sitt hus för att få så billigt bränsle de kan.
En del ris används på drivningsvägar på hyggen för att minimera körskador och det kan sedan inte användas för bränsle. Både markägare och miljö tjänar på det, fast på annat sätt.
Går det att använda samma maskiner till något annat?
– Skotare och flisare där plockar man bort flishuggen och skotar ris på sommarhalvåret. Då går det att använda samma maskin men en viss del av maskinen står ju stilla. Sedan har vi våra transporter som kör flis på vintern och asfalt på sommaren så de kan utnyttja bilarna på så vis.
– Nu ska vi väl säga att vi har väldigt bra entreprenörer som har hittat annan sysselsättning viss del av året, berättar Ove Eriksson. Den entreprenörskåren vi jobbar tillsammans med är ju väldigt duktiga och flexibla. De har klarat det här, men det finns inga utrymmen för något annat och det går inte att pressa ytterligare.
Vid hygget finns en av dessa entreprenörer, Tjällmo flis AB, som även nyinvesterat. Henrik Karlström och Kenneth Andersson därifrån håller på med flisning. För dagen är det Kenneth Andersson som kör det nya ekipaget, huggen och skotaren som drar den.
Det är stora maskiner. Huggen väger 12 ton och skotaren ungefär lika mycket. Kenneth lastar in grenar och annat material som samlats ihop i en stor hög vid vägen. De taggiga inmatningshjulen på huggens drar in materialet på ett par ögonblick och sedan är det flis. Det är en överraskande snabb process.
Det är förstås inga låga priser på sådana här kraftfulla ekipage.
– Den blå huggen 3,3 miljoner och skotaren 3 miljoner, berättar Kenneth och Henrik.
Hur ser ni på det här med marknaden för skogsbränsle?
– Man vill ju tro att det blir bättre. Det här, skogsbränsle, måste ju vara framtiden. Råvara finns ju och måste bort från planteringen.
– Det här är en stor investering att köra så kort tid. Vi skotar på sommartid.
Hur är det med energimängden i flisen?
– Tre containrar med flis motsvarar energin i 10 kubikmeter olja, säger Ove Eriksson. De kan köra fem lass, det vill säga 15 containrar eller motsvarande 50 kubikmeter olja en bra dag. Bara två procent av energin går till den totala körningen eller drivningskostnaden, här och till värmeverket.
Underhållet på huggen är omfattande för att hålla den igång. Trots sin storlek är maskinen känslig för sten och metall. Inuti finns små marginaler så det mesta större än en spik kan få konsekvenser.
Tjällmo flis berättar om en reparation som kostat en halv miljon. De berättar också om att allt fler försäkringsbolag ställer sig ovilliga att alls försäkra flismaskiner. Sådant måste vägas in i bilden av den verklighet entreprenörerna har.
Skogsbränsle är ju även en fråga om sysselsättning. Totalt är antalet bara för Skogstjänst högt om alla involverade led räknas in.
– Vi har väl ungefär hundra stycken som vi sysselsätter, berättar de. Sedan är vi ju själva tjugo personer på Skogstjänst, så det är runt 120 personer som är engagerade i det här.
Text och bild: BO BÄCKMAN