Framtidsplanen för Torbjörn och Birte Andersson på väg till ladugården är att driva familje-företaget vidare genom jordbruket och ett etablerat entreprenörskap för externa tjänster.
ÅRJÄNG (JB)
Torbjörn och Birte Andersson möttes som unga och har hållit ihop sedan dess. Stenarsbyns gård är deras hem, arbetsplats och intresse i en enda kombination.
I entusiastisk anda, med positivt tänkande och hårt arbete driver paret Andersson sin familjeverksamhet vidare. De håller sig med en Simmentalbesättning.
– Cirka 80-talet dikor och inköpta tjurkalvar bildar ett bestånd av cirka 250 djur. Vi får ofta hjälp i gårdsarbetet av våra söner, säger paret.
Torbjörn och Birte talar om sina fyra söner med stolthet och tacksamhet. Sönerna har vuxit upp på Stenarsbyns gård, släktgården som funnits i flera generationer på Torbjörns sida.
– Pojkarna har egna hem nu, men jordbruk är fortfarande deras intresse. Henrik och Johan bor kvar här i Stenarsbyn, medan Pär och Erik bor på andra orter.
På Stenarsbyns gård föder Torbjörn och Birte upp rasen Simmental till avel och för nötköttsproduktion.
– Under cirka tjugo år ingick jag även i Nordmarkens farmartjänst, informerar Torbjörn.
På frågan, om Birte jobbat med något annat får Jordbrukarens reporter först ett stort leende.
– Jag har jobbat med allt mellan himmel och jord vid sidan av jordbruket, blir det ärliga svaret.
Ursprungligen kommer Birte från grannkommunen Eda. Första mötet med Torbjörn ägde rum någonstans mellan Köla och Stenarsbyn och det ledde uppenbarligen till något mycket bestående.
– Pappa var skogsman och mamma jobbade på posten, berättar Birte vidare.
Det framkommer att hon är ingenjör i botten och har varit mycket föreningsaktiv. Hennes politiska engagemang fanns tidigt i CUF. En tid syntes hon som Kölas lokalordförande och ordförande i Arvikakretsen.
– Föreningsaktiviteterna får numera ligga på hyllan.
Gården kräver sitt och dessutom har både sjukdom och skada periodvis drabbat familjen. På Stenarsbyns gård pågår arbete av flera slag, den här dagen ett nystartat projekt.
– Vi gör om i barnens rum, meddelas det glatt.
Under natten har det dessutom kommit nya kalvar och Torbjörn och Birte gör extravändor till ladugården. Hela gården byggdes upp runt 1944 av Torbjörns pappa som var snickare till yrket.
– Efter Lillerudsgymnasiet jobbade vi här tillsammans, återger Torbjörn.
Han var den av syskonen som ensam tog över hela verksamheten. Föräldrarna hette Erik och Edit Andersson och är numera bortgångna.
– Redan som ung var det bonde jag skulle bli, minns Torbjörn.
Birte har bott på Stenarsbyns gård sedan början av 1980-talet.
– Hon passade genast in i miljön, bekräftar Torbjörn.
Det visade sig ganska snart att hon hade särskilt handlag med djur.
– Mormor drev jordbruk i Edsvalla, nämner hon. Därför kände jag till bondelivet. Idag driver mina föräldrar jordbruk där på orten.
Framför allt två händelser har påverkat driften på Stenarsbyns gård genom åren. 1974 förstördes ladugårdsbyggnaden av en brand men byggdes snart upp igen. Torbjörn var tonåring när åskan slog ner. Han minns tydligt den hemska dagen.
– Djuren klarade sig men jordbruket fick drivas provisoriskt en tid framöver.
1991 beslutade Torbjörn att avveckla mjölkproduktionen.
– Vi fick det lättvindigt, kommenterar Birte som då hade deltagit i jordbruksdriften ganska exakt fem år.
Ett tag var djurbesättningen rejält minskad. Allt återgick emellertid till det normala, som innebar allt fler djur och stora arbetsinsatser.
– Bönder är ett stönigt släkte, skrattar Birte och tittar på sin man.
Påståendet gäller tveklöst för kvinnliga bönder också!
– Vi har gjort kontinuerliga investeringar i samband med utökningar och effektiviseringar av verksamheten. Barnens synpunkter på driften har alltid efterfrågats.
Framtidsplanen är att driva familjeföretaget vidare genom jordbruket och ett etablerat entreprenörskap för externa tjänster.
– Vi bör satsa på fler ben att stå på och samverkan med andra entreprenörer.
Ledighet är inget intressant ord för familjen Andersson.
– Jag gjorde ett litet uppehåll i jordbruksarbetet när Birte var allvarligt sjuk efter en operation, säger Torbjörn.
I perioder har sönerna fått prova på att ta över jordbruks ansvaret. Torbjörn i sin tur blev ordentligt dålig av blodförgiftning efter en skada.
– Tänk ändå om de styrande i vårt land kunde se värdet av inhemsk köttproduktion, spånar Birte avslutningsvis och Torbjörn önskar naturligtvis detsamma.
Båda beskriver trots allt framtidsutsikterna som goda. Vara värmländskt stönig betyder ungefär att envist gå mot målet.
Text och bild: LIZZIE GERD JANSON
