Nu drar det ihop sig igen till blåsväder runt vindsnurrorna. Det är ju bra kan man tycka, själva vitsen egentligen. Men kanske inte blåst på detta sätt. Om vindkraftsetableringar kantas av medvind, snålblåst eller rent av motvind beror till icke oväsentlig del på hur etableringsplanerna hanteras och vilken grad av ödmjukhet och delaktighet för den påverkade omgivningen som uppvisas.
Jag har i min förra roll följt vindkraftens utveckling i Sverige. Från att det för 10-15 år sedan var enskilda eller mindre grupper av ”vanliga” markägare av kött och blod som ville bygga ”några” verk till att det idag till största delen är anonym storfinans som inte sällan vill nyttja mera institutionella markägares (stora) marker för rejält industriella och storskaliga parker som påverkar en hel bygd. Dessa aktörer, ofta med utländskt anonymt kapital i botten eller interkommunala aktörer med stor klimatångest och lika stor svansföring, har sällan känslan för att involvera och skapa positivt engagemang och delaktighet. Tvärtom så ser man det inte sällan som en förhandling, vilken som helst. I miljötillståndet tar man höjd för de största verken och häftigaste tekniken som bara går att finna i dagsläget för att vara säker på att inte tekniken springer ifrån en om tiden drar iväg. Vidare så tar man höjd i dubbel bemärkelse för ett mycket stort antal verk och som i alla andra förhandlingar kanske man inte ens räknar med från början att alla verk kan kunna byggas, utan har en helt annan nivå på vad som är ekonomisk smärtgräns.
Sedan blir man förvånad och irriterad när man har skrämt ”skiten” ur en hel bygd, skapat polaritet och schism i den lokala politiken och bygden. Facebookgrupper bildas och en motståndsrörelse underblåses av krafter som åker land och rike kring och inte alltid grundar sin ”skrämselpropaganda” på helt sakliga och adekvata argument. Det aktuella fallet jag tänker på nu är ju en satsning som ett visst skogsbolag vill göra i norra Östergötland. Jag tänker i mitt stilla sinne att det borde finnas, mindre tättbefolkade marker med än bättre vindlägen i andra delar av Sverige som detta bolag borde kunna hitta på sina 150 000 hektar, än just där det är aktuellt nu.
För egen del är jag positiv till vindkraft, både småskalig och mera storskalig sådan, men har stor respekt för att just de storskaliga satsningarna får stor effekt och påverkan i en bygd utan att bidra med så mycket positivt till just den berörda bygden. Även om jag principiellt är för vindkraft och för en stark äganderätt, dvs att en markägare ska kunna göra detta på sin mark, måste man fånga in de mjuka frågorna i detta. Det är nog viktigt att olika markägar- och intresseorganisationer klarar den balansen och inte förhåller sig rent principiellt…
Det största hyckleriet och motsägelsen står dock miljörörelsen (som vanligt) för, och då inte minst dess politiska gren Miljöpartiet. Man kan inte både hylla storskalig vindkraft, samtidigt hata kärnkraft och vägra bygga ut vattenkraften. Dessa är otroligt viktiga som motreglerkraft när det inte blåser eller när solenergin ska förbrukas på natten. Eller att inte våga peka med hela handen vems hembygd som ska bli påverkad. Dessutom finns det en geopolitisk aspekt i detta. I just detta fall känner jag mig trygg med att det är ett mycket seriöst svenskt bolag som står bakom, men 85 procent av den storskaliga vindkraften i norra Sverige lär enligt nättidningen Kvartal ha kinesiska investerare i botten.
Må så gott i det blåsiga Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
