Du kanske läser detta med ett par dagar kvar till EU-valet. Eller så läser du detta någon vecka efter valet och då vet vi hur det gick. Jag måste säga att media har lyfta EU-valet mycket. Förra EU-valet kom jordbruket upp som en bubblare i from av grisknorrar och antibiotikaanvändning i djurhållningen. Det var vill jag hävda en bidragande orsak till det paradigmskifte som skedde under andra halvåret 2014, då svenska gris- och nötköttspriser lyfte till en nivå som sedan dess legat över EU-nivå på ett mera påtagligt sätt.
Detta val finns också jordbruket förvånansvärt långt upp på media och de rösttörstande politikernas agenda, men tyvärr inte lika positivt. Sedan förra valet har Brexit beslutats, Ungern och Polen har än mer gått sin egen radikala väg och Europa hade hösten 2015 kanske en av efterkrigstidens starkaste migrationsströmmar. Dessutom har klimatfrågan kommit på allas läppar och dåliga samvete. Detta i kombination med flera uppmärksammade terrordåd och upplevd ökad otrygghet, är en bra grogrund för andra krafter som ifrågasätter EU som samverkansplattform. Å andra sidan har till och med EU-skeptiska krafter som Vänster och Sverigedemokraterna nu också gjort som MP och insett att det är bättre att försöka påverka Europa inifrån ett samarbete än utifrån.
Så när nu Europas gemensamma jordbrukspolitik, CAP, står inför en ny reform passar det som hand i handsken med alla ovan nämnda omvärldsfaktorer att bli en ”bra” utgångspunkt för hur EU:s CAP ska reformeras. Liberalerna som för övrigt är skrämmande lika flumpresidenten Macron i sin bild att vilja göra EU till Europas USA med egen skatterätt – försitter ingen chans att upprepa gamla slitna 80-tals klyschor. Det är förvånande hur den allmänna debatten kan lyfta jordbruksfrågorna så mycket utan att prata sanning. Det ”alla” vet är att knappt 40 procent av EU:s budget går till jordbruket. Det betydligt värre bryr sig om att prata om är att det faktiskt – i princip – enbart är jordbrukspolitiken som helt igenom beslutad, reglerad och kontrollerad av EU. Under de omständigheterna är det väl orimligt att det enda helt gemensamma politiska området faktisk upptar 40 procent av budgeten? Det borde vara mycket större andel!
Jag kan helt och hållet acceptera resonemanget att minska pengarna till jordbruket. Men då vill jag att samma politiker också står upp för att matpriset till konsumenten måste få öka och att man är beredd att skruva på grundnivån på djurskyddsoch miljöregler så att det blir upp till bonde och konsument att mötas på marknaden! Ända till båda dessa perspektiven uppkommer i samma debatt kommer jag betrakta all debatt om EU:s jordbrukspolitik som djupt förljugen och intetsägande. Det blir dessutom extra förljuget av svenska politiker som vill ta från gårdsstöd som helt finansieras av EU till landsbygdsprogrammet, LBU, som delfinansieras av Sverige. Genom att göra så kan man minska Sveriges finansiering av LBU, men om man inte samtidigt är beredd att skjuta till motsvarande pengar som tidigare kommer lantbruket ovillkorligen minskas på pengar som inte kan plockas ut på marknaden. Den pressen behöver inte svenskt lantbruk! Min röst får således den politiker som bäst visar att hen förstår den komplexiteten.
Min röst får den politiker som inte vill göra EU än mer överstatligt. Min röst får den som är beredd att maximera Sveriges perspektiv, inte ta sina ideologiska kompasser svenska partipolitiska ställningstagande till Bryssel och fortsätta den svenska ankdamsdiskussionen där nere.
Vid metron utanför EU:s jordbruksdirektorat stod jag öga mot öga med huven på en MF på en affisch som på franska förkunnade att ”jag älskar jordbruk” och med underförstått budskap att tack vare ett mätt, belåtet och samverkande folk, har Europa haft utbredd sammanhängande fred längre än någonsin under de senaste 1000 åren. Den politiker som förstått det sambandet har kommit långt!
Må så gott i det ibland vilsna EU-landet Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
