Kunskapsöverföring kan gå från far till son som det har gjorts från pappa Claes Andersson till sonen Ludvig Klasson i Drängsbo inom Yxnerums socken.
SKOGSBRUK (LT)
Vårt land hade förmånen att befinna sig på rätt breddgrad när inlandsisen för över 10 000 år sedan drog sig tillbaka. När väl isen försvunnit och landet rest sig bokstavligen kom så sakteliga ytan att täckas av skog. Skogarna kom att så småningom att befolkas av människor som livnärde sig på främst jakt av de villebråd som skogarna innehöll och fisk från sjöar och hav.
Då var skogarna ett skydd och ett skafferi för den glesa befolkning som levde i Skandinavien. Även om det gått tusentals år sedan isen försvann så har vi kvar 28 miljoner hektar bevuxen med skog i varierande åldrar. Sedan sekelskiftet 18-1900-talet har vårt skogsinnehav varit och är en oändlig grön guldgruva där vi kunnat skörda den eviga tillväxten och förädla den i vår skogsindustri till nytta för vårt välstånd.
I många europeiska länder, exempelvis Spanien, Skottland för att nämna några så skövlades skogarna där visserligen under lång tid men resultatet syns idag hos de drabbade länderna, man har i princip inga skogar som vi anser att skogar ska vara.
Vi i Norden, Sverige, Norge och Finland, insåg successivt att skogen hade till en början värden för överlevnad. Vi fick mat från de vilda djuren där, vi kunde bygga boningar där vi kunde få värme genom bränsle från skogen. Där kom man att odla först genom svedjebruk som främst finska invand rare bedrev i våra skogsbygder. Det dröjde långt senare till att man istället kom att odla upp den goda jorden som på Östgöta- och Västgötaslätterna.
Allt eftersom befolkningen i länderna växte så insåg man att skogen kunde vara en ekonomisk tillgång. I slutet av 1800-talet när industrialismen hade nått en ny nivå av mänsklig utveckling började man från dessa länder – i till exempel Storbritannien – förstå att det hade nog inte varit så dumt om man haft egen skog när en växande befolkning skulle få tillgång till människovärdiga bostäder eller när man behövde props till att stötta gruvgångarna i England som var industrialismens vagga. Då riktades intresset mot vårt nordiska gröna guld då kom de så kallade träpatronerna som hade förstått att kunde man skaffa sig skogsarealer med god bestockning till billigast möjliga penning så skulle man kunna tjäna stora pengar när man avverkade skogen, sågade upp virket till plank och bräder och exporterade det till främst England men även till kontinenten.
Detta gällde främst mellersta Norrland där många flottningsbara älvar fanns för transport till sågverk som växte upp som svampar vid norrlandskusten. Denna utveckling fick skalden Elias Sehlstedt att 1872 skriva texten till Sången om Ångermanland där en berömd strof lyder: ”Såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg”.
När träpatronerna härjade som värst och i många fall lurade av bönder deras skogar alltför billigt så förekom flera fall av så kallat ”baggböleri” dvs man rakade rent på en fastighet och lämnade marken åt sitt öde vilket betydde att det kom endast skräpskog tillbaka. Förståndiga personer med insikt om att så kunde det inte få fortsätta lyckades få dåtidens politiker att inse faran och så fick Sverige sin första skogs – vårdslag 1903. Huvudnumret i lagen då var att man var tvungen att återbeskoga den avverkade marken inom en viss period. Allt sedan dess har vi fått otaliga nyutgåvor av skogsvårdslagen som också blivit allt mer detaljerad framför allt när miljöhänsynen började få betydelse på 1970- och 80- talen.
Utvecklingen vad det beträffar insikten om att vi i vårt land satt på en viktig naturtillgång växte fram från senare delen av 1800-talet och in på 1900-talet. Vi har i många sammanhang haft nytta av att vi slapp två världskrig och därför har haft en obruten utveckling på alla samhällsområden så också inom skogsbruket med skötsel av våra skogstillgångar. Grovt räknat fördelar sig ägandet av den svenska skogsmarken så att 50 procent är i privatpersoners ägo och resterande hälft ägs av staten, skogsbolag, kyrkan, kommuner, allmänningar och en blandning av övriga ägare.
Det faktum att så stor andel som 50 procent finns i privatpersoners ägo är i sig unikt om man tittar på länder utanför Skandinavien. Det har varit en utmaning men också en avgörande fördel med många ägare. Utmaningen har varit att förmedla budskapet från begynnelsen att man hade en värdefull naturtillgång som man hade uppgiften att förvalta dels för sin egen del men också för den gemensamma svenska samhällsekonomin.
Tillkomsten av vår första skogsvårdslag kan betraktas som ett första trappsteg i kunskapstrappan att sköta våra skogar. När en ny lag tillkommit har vanligtvis lagstiftaren inrättat ett organ, som en myndighet, att övervaka att lagen åtlyddes men också att med råd och anvisningar förmedla kunskap. Den myndighet som fick den uppgiften var Skogsvårdsstyrelsen som fortfarande heter så idag men som naturligtvis har genomgått ett flertal omorganisationer under årens lopp.
Under 1930-talet ”föddes” ett antal sammanslutningar i föreningsform av privata enskilda skogsägare. Det var starten av skogsägareföreningar som till en början fanns i de flesta länen i vårt land men som sedan dess har sammanslagits till ett fåtal större Skogsägareföreningar såsom Södra skogsägarna ek. förening SÖDRA, Mellanskog, Norrskog och Norra skogsägarna. Det viktigaste skälet för tillkomsten i begynnelsen var att samla ett större utbud av ved råvara i form av sågtimmer och massaved till den då uteslutande privata skogsindustrin för att få bättre betalt för virket till skogsägarna i föreningarna.
En visionär och klok man som hette Gösta Edström var den som kom att se till att de första egna större massaindustrierna byggdes för att säkra avsättningen av medlemmarnas virke till bra priser. De tre bruken som åsyftas är i tillkomstordning Mönsterås bruk, Mörrums bruk och Värö bruk, alla inom Södra, som idag ligger i topp i världen när det gäller produktion av avsalumassa. Mörrum och Värö har dess utom integrerats med var sitt stort och modernt sågverk som ger stora fördelar i kombinatets drift.
Skogsägarföreningarnas andra stora uppgift har varit ända sedan tillkomsten och är fortfarande möjligheten att förmedla kunskap i skogsskötsel med målsättningen att skapa en hög virkesproduktion med högkvalitativt virke på medlemsfastigheterna. I vårt land har vi valt att bedriva ett effektivt traktskogsbruk med generell miljöhänsyn i alla delar av skogsbeståndens skötselåtgärder.
En stor del av skogsägarna har valt att certifiera sitt skogsbruk som innebär att man som ägare/brukare har att vidta extra åtgärder som stipuleras i certifieringsavtalen till gagn för miljön, kulturvärden, vatten, djurlivet, växter och att förmedla positiva upplevelser för nu levande generationer människor men också för kommande generationer. De uppoffringar som skogsägaren av egen övertygelse valt att göra genom certifieringen kompenseras ekonomiskt med tilllägg på råvarans pris med ett certifieringstillägg.
Viktigt är också att uppmärksamma till de i vårt samhälle som kanske inte odelat gillar skogsbrukets produktionsskogar att vi i Sverige har avsatt stora arealer där skogsbruk inte bedrivs alls eller i mycket begränsad omfattning för att bevara olika naturtyper för framtiden. Vi har våra stora och små nationalparker, naturreservat, Natura 2000-områden, områden med naturvårdsavtal och sist men inte minst alla frivilliga avsättningar på enskilda skogsfastigheter i samband med att fastighetens skogsbruk certifieras i form av målklassen NS (Naturvård sköt sel) och målklassen NO (Naturvård orörd) i den ”gröna” skogsbruksplanen.
Även med de stora arealavsättningarna ger vårt skogsbruk med åtföljande förädling av virkesråvaran i vår moderna och konkurrensstarka skogsindustri en nettointäkt till landets samlade ekonomi med 120 miljarder kronor årligen vilket betytt och betyder oerhört mycket för välstånd i landet. Ingen annan industrigren med inhemsk tillverkning och export som exempelvis stålindustri, bilindustri eller metall – industri kan uppvisa nettointäkter i den storleksordning som skogsbruk/skogsindustri genererar.
Text och bild: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM
