Hälften av svenskarna får sitt dricksvatten från sjöar och åar. Nu kommer en ny vägledning från Havs- och vattenmyndigheten om hur dricksvattnet bör skyddas. Bild: PIXHILL
SVERIGE (JB)
Kommunernas skydd av dricksvatten behöver bli mer riskbaserat och mindre standardiserat. Det är huvudbudskapet i en ny vägledning av Havsoch vattenmyndigheten. Om det finns stora risker i ett vattentäktsområde behövs tydliga regler. Och finns inga eller mycket små risker kanske inget skyddsområde behövs.
Ungefär hälften av svenskarna får sitt dricksvatten från grundvatten och den andra halvan från sjöar och åar. De flesta får sitt dricksvatten från någon av de cirka 2 500 kommunala vattentäkterna. Många täkter har försetts med skyddsområden och föreskrifter och det har ofta inneburit konflikter med lantbrukare i täktområdet.
Kommunernas arbete med att inrätta skyddsområden har styrts i drygt 15 års tid av en handbok från Naturvårdsverket. Nu ersätts den av en vägledning av Havs- och vattenmyndigheten (HaV). Anledningen är bland annat att det tillkommit mycket ny lagstiftning sedan handboken kom 2003, det har kommit nya domar som reglerar ekonomisk ersättning och det råder ett nytt försvarspolitiskt läge.
För alla allmänna vattentäkter, med uttag större än tio kubikmeter per dygn eller som försörjer fler än 50 personer, ska behovet av att inrätta ett vattenskyddsområde utredas. Men ett vattenskyddsområde bör bara inrättas om riskbedömningen i utredningen pekar på att det finns ett behov.
Det kommer inte längre finnas någon vägledande metodik för hur ett vattenskyddsområde ska avgränsas. Det betyder att dagens system med fasta rinntider för vatten försvinner.
Istället för att alltid ha både en primär och sekundär zon bör det övervägas om vattenskyddsområdet kan uppnå syftet med en zon.
Om underlaget i ett vattenskyddsärende visar att det inte behövs några föreskrifter för hela eller delar av området så bör utgångspunkten vara att dessa områden heller inte ska pekas ut som vattenskyddsområde.
Föreskrifter med krav på tillstånd bör meddelas med återhållsamhet.
Att bedöma risker för en vattentäkt kommer alltså att bli viktigare framöver. Växtskyddsmedel är en viktig fråga och där finns verktyget Macro- DB från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) för att bedöma riskerna för att ett ämne läcker ut i för hög koncentration.
Dessutom finns en ny rapport från HaV och SLU där rapportförfattarna menar att om andelen åkermark i ett grundvattentäktområde är mindre än 15 procent, så behövs inte krav på tillstånd för att använda växtskyddsmedel.
Överhuvudtaget behöver kommunerna skräddarsy eventuella regler bättre till de faktiska riskerna, istället för att ha standardföreskrifter för växtnäring, växtskydd och petroleumprodukter.
HaV skriver också att de domar som kommit på senare år i ersättningsfrågan är en anledning att komma med en ny vägledning. De senaste två åren har det kommit två domar från Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt som tvingar kommuner att betala ersättning för odlingsrestriktioner.
En ytterligare anledning till omarbetningen är att Sveriges säkerhetspolitiska läge och synen på känslig data har förändrats sedan 2003 då den tidigare handboken skrevs. Eller som HaV skriver: ”Handboken är ett tydligt exempel på detta och det är tydligt att den är skriven i en annan tid.” Ett konkret exempel är förslaget om att inte använda begreppet vattentäktszon eftersom uppgiften om intagspunktens läge kan vara olämpligt att samla och sprida.
Källa: Remiss om ny vägledning för inrättande och förvaltning av vattenskyddsområden och Greppa Näringen.
