Senhöst på vandringsleden
Passet med sina höga väggar hade som ett ljus längre bort men det visade sig vara ännu en hög bergvägg.
SKÄRBLACKA (JB)
Ett besök längs Glansgruvans vandringsled en disig dag med sporadiskt småregnande gav upplevelser man inte får under sommaren. Det sedan länge övergivna gruvområdet bär… tydliga spår av verksamheten men här finns även annat.
Egentligen är inte platsen i sig det viktiga utan vad man kan få uppleva i väder och tider på året som normalt sett mest handlar om att försöka hålla sig inomhus. När höstgråhet, regn som hänger i luften råder och dagar, som får en att undra om solen är någon sorts myt, kan en utflykt erbjuda oväntat mycket.
Glansgruvan, vid sjön Glan i Östergötlands norra del, benämns ibland som en av de gömda och glömda platserna i länet. Det kan nog äga sin riktighet men hur definieras en gömd och glömd plats? Runt om och närmast i det här området finns hus där folk bor. En liten skylt hit ute vid väg 215 visar vart man ska åka. Man kanske istället ska fråga sig hur gömd och glömd platsen är? En sak är dock säker och det är att många inte känner till Glansgruvan.
Oavsett vad man kallar den så var besöket den här dagen i uttalat gråväder, dis och med sporadiskt småregn väl värt att göra. Såhär sent på året hade växtsäsongens färger nästan helt försvunnit medan andra färger framträdde mer.
Redan på parkeringen i den gamla Restadbrottet i Lenbergsvik kan man se det brutna bergets texturer och färger. De släta ”snitten” rakt fram påminde den här dagen mer om ett vattenfall än berg. Några steg därifrån finns en ruin bredvid de glänsande kalla järnvägsspåren. Sjön Glans strand är helt nära och mellan träden och buskarna syns sjöns vatten som fortsätter så långt ögat kan se, den här dagen så långt diset tillät.
Enstaka blad på buskar och träd gav inslag av färg till miljön. Kontrasten mellan löv och växter, kanske klasar av rönnbär, mot berg och sten gör varje litet inslag av färg så mycket mer betydelsefullt. Det här fortsatte hela vägen längs den korta sträcka av vandringsleden som besöket innefattade. Stenblock med borrhåll, skrottippen, rester av konstruktioner och sådant gav antydningar om det som varit.
I området finns ett tjugotal gruvhål samt skärpningar som var försök till brytning. För ett par fotografer som försökte orientera sig med en egen upptäcktsfärd i området var platsen inte helt självklar. Gruvhålen var inte svåra att hitta, de finns överallt och har en bra skyltning med information. Det finns en del att tänka på när man avviker från leden.
Gruvhålen är omgivna av stenmurar och ofta av modernare stängsel. Hålen är vattenfyllda och en del är mycket djupa, det djupaste lär vara 122 meter. Vid en del av Glansgruvefältet varnas det och står uttryckligen ”Området skall inte beträdas”. Området med de tre gruvorna Käslingegruvan, Hästgruvan och Nygruvan är vattensjukt och döljer dessa tre 30-40 meter djupa gruvor som redan 1721 övergavs. Idag ser det mest ut som ett kärr.
Den bokstavligen största upplevelsen var det Stora Brottet. Vid ett mycket trevligt möte med tre svamp – plockare kom tipset om en plats några meter bort. Det syns just inte från leden men mycket snart uppenbarade sig ett mäktigt uthugget pass i berget men en träspång att gå på, för den som inte är rädd att halka.
Passet med sina höga väggar hade som ett ljus längre bort men det visade sig vara ännu en hög bergvägg. Allt öppnade sig förstås och det var en osannolik upplevelse. Här var det Stora Brottet och då kan ordet ”stora” användas utan minsta överdrift.
Det var det största av minst fem gamla kalkbrott där den så kallade Glankalken har brutits. Urkalkstenen man bröt här är två miljarder år gammal. Då bestod livet på jorden av encelliga djur och bakterier, berättar informationstavlan.
Brottet som sådant är hänförande. Berget är som en egen informationstavla med bergarters lager och formationer. Man hoppas skolorna tar med elever till denna stora lärobok. Grunder efter byggnader och konstruktioner, en del tydliga andra som antydningar, finns om man ser efter.
Här i Stora Brottet började man bryta kalk 1920 och det pågick till nedläggningen i slutet av 1950-talet. Vad som är en svindlande tanke är att allt man bröt transporterades genom det där tre fyra meter breda passet som leder in till brottet.
Det enorma Stora Brottet som syns som en avlång krater på flygbilder var paradoxalt nog den mest gömda platsen på Glansgruveområdet.
Text och bild: BO BÄCKMAN
