I veckan hade jag förmånen att närvara på ett kooperativt forum som LRF ordnar sedan några år tillbaka. Där träffas alla kooperativa organisationer från jord, skog, trädgård och finans som tillhör det gröna näringslivet under ett dygn och dryftar strategiska framtidsfrågor för kooperationen.
I år var temat ägarstyrning och allmänhetens och politikens syn på kooperationen. Ett intressant inspel kom från en professor på handelshögskolan där hon tydligt konstaterat hur Sverige har dels för liberal och ”snäll” lagstiftning som reglerar kapital och ägande jämfört med andra länder. Detta har bidragit till att just svenska företag rätt enkelt kan köpas upp av utländska ägare som gladeligen kan lägga ner fabriker och arbetstillfällen utan att det kostar så mycket.
Det mest flagranta och tydliga exemplet på detta är väl på senare år nedläggningen av Findus. Fabriken finns och står rustad, kunskap och folk finns, odlare och kunder finns. Vad saknades? Jo viljan, traditionen och kapitalet för att låta ett kooperativ med medarbetare och odlare ta över verksamheten. I andra länder finns mycket mera av kooperation i alla dess färger och former, många gånger rätt småskalig sådan.
Andra intressanta inspel under en dag som denna var hur politiken ser på svensk ko operation. Generellt sett är politiken rätt ointresserad av kooperation som företagsform. Aktiebolag är alltjämt den mest omhuldade företagsformen och enstaka innovativa entreprenörer som driver upp ett kunskaps- eller IT-företag som sedan till ett övervärderat värde, uppbyggt runt immateriella tillgångar, säljs för en förmögenhet, tycks snarare vara idealbilden av svenskt nyföretagande.
De vänstervridna tycks prata kooperation mest i termer av sociala företag som ska göra olika samhällstjänster, inte minst i sysselsättnings- och integrationssammanhang. Den borgerligt sinnade politikern till höger tycks möjligen se kooperationen som ett argument för att komma längre i diskussionen om privata företag i välfärdssektorn.
Än intressantare är det att lyssna på vad allmänheten tycker om kooperation. Här blir det tydligt att vår historia av politiska värderingar kopplat till kooperationen fortsatt hämmar synen på detta för de som är tillräckligt gamla för att komma ihåg hur det var förr, det vill säga de som är 50 plus. Här kopplas kooperationen antingen ihop med en olönsam arbetarrörelses matkedja eller en förlegad och stelbent bondekooperation. Hos de under 20 ser man dock en helt ny nyfikenhet på kooperationen som företagsform och starka fördelar för de värderingar som kan kopplas till olika kooperativs affärsidé på ett sätt som ett större aktiebolag får kämpa mycket hårdare med att upprätthålla.
Unga människor vill i högre grad vara en del av något större, som tar ansvar och arbetar för ett eller flera högre mål grad än att ”bara” tjäna pengar åt anonyma aktieägare. Har kooperationen dessutom en historia bakåt och stolthet bidrar detta också positivt. Lönekuvertet är inte avgörande för generation X. Här har kooperationen verkligen en chans att attrahera en ny generation engagerade kunder eller medarbetare.
Hur man däremot ska få samma generation av affärsmässiga individualister att som medlemmar och leverantörer i jord- och skogsbruk avstå pengar här och nu för att bygga upp kapital åt föreningen och genomföra nödvändiga investeringar är en betydligt svårare nöt att knäcka. Men det är en annan krönika…
Må så gott i det storkooperativa Sverige år 2018 önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
