När jag skriver detta är det den 1:a november. För 33 år sedan minns jag vad jag gjorde det datumet. Precis som många andra bönder på slätten, jobbade min far extra på vintern på Väderstad-verken som det hette då.
Just detta datum så hade fadern och en bekant fått vara i fabriken i Väderstad själva (!) för att svetsa på sladdplankor på den prototypharv som vi hade köpt. Affären gjordes upp direkt med en av bröderna Stark. Det gick bra att vara i fabriken för det var helgdagsstängt med hänsyn till Allhelgonafirande, så ingen mer var där då. Vid denna tidpunkt jobbade nog ett hundratal där på företaget.
Vilken resa från att vara ett litet familjeföretag där man känner i princip alla anställda med namn och ledningen gör upp direktaffärer med små prototypmaskiner, till dagens tremiljardersföretag med bortåt 1500 anställda och export till i princip världens alla hörn.
Det ska erkännas att man som östgöte och invånare i samma kommun känner inte helt obetydlig stolthet och glädje över företagets framgång och att det i dag betraktas som en av Europas ledande tillverkare av lantbruksmaskiner.
Jag tycker också det är fascinerade att känslan av ett ansvarstagande familjeföretag finns kvar. Det är alltjämt samma familj, om än med fler och yngre ägare i nya generationer, som i olika roller finns med i dagliga driften. Det är ett tydligt ansvarstagande för bygden och jobben, för produkten och känsla för slutkunden. Väderstad är för övrigt i gott sällskap i Europa. Flera av de ledande maskintillverkarna i Europa såsom exempelvis Claas, Lemken, Amazone, Horsch, Krone och Grimme, för att nämna några är just familjeföretag med nya generationer på gång framåt. Det är roligt att se att just familjeägandet i företagandet, i en global och ihopflätad värld, alltjämt står sig som ägarform. Eftersom att ny gemensam jordbrukspolitik, CAP, står för dörren är det inte helt långsökt att tänka på det samtidigt. Hur innovativa och duktiga på bra produkter och service som Väderstad än är, kan man inte komma helt ifrån att avgörande för företagets (och andra europeiska maskintillverkares) framgång är att europeiska bönder haft en hyfsat god möjlighet att investera i nya maskiner. En viktig plattform för att skapa dessa möjligheter har en aktiv jordbrukspolitik varit med syfte att faktiskt behålla jordbruk och produktion i alla bygder. Bosse Stark har glatt många bondeöron genom åren med sitt härliga munläder och han brukar säga att 90-års jordbruksminister, Mats Hellström, var ingen bra harvförsäljare. Det var ingen i den dåvarande socialdemokratiska regeringen, men tyvärr inte egentligen någon svensk politiker faktiskt. Oavsett om man är från vänster till höger eller från grön och alternativ till konservativ och auktoritär om man vill använda sig av den nya skalan som urbanisterna gärna vill, så är alla partier njugga till jordbrukets ersättningar. Att minska ”stödet” till jordbruket är fortfarande en av det viktigaste mantrat, samtidigt som ingen politiker är beredd att låta lantbruket konkurrera med skatter och lagar jämställda till en internationell spelplan. På det sätter har inget hänt i svensk politik på 25 år. IF Metall i Östergötland och Västergötland behöver fundera lite på hur CAP bidragit till deras medlemmars jobb i den maskintillverkande industrin och försöka höja kunskapsnivå hos åtminstone sossarna som de har bra ingång i.
Må så gott i det icke sammanhängande Sverige önskar Peter
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
