Tredje generationens mjölnare håller kvarnen igång
Andra våningen på Hävla kvarn, här mals fortfarande mjöl på traditionellt vis. Tack vare vattenkraften är verksamheten helt utsläppsfri.
REJMYRE (JB)
Kvarnen i Hävla är en av få vattendrivna kvarnar som finns kvar ute i landet. Den är inte bara fint bevarad och underhållen, utan verksamheten är fortfarande igång. I snart 120 år har kvarnen varit igång och drivs nu av tredje generationen mjölnare. Ekologiskt eller traditionellt maler kvarnen med vattenkraft och noll procent i utsläpp.
– Vi började vår mjölnarbana i augusti 1898. Det var min farfars bror som då kom från Billsbro kvarn i Vingåker, berättar Lars Ericsson, tredje generationen mjölnare på Hävla Kvarn.
På den plats där Hävla kvarn nu ligger var det en gång i tiden en spiksmedja. Denna revs 1901. Kvarnbyggnaden låg då i samhället Hävla och skulle flyttas. Förmodligen stod den i vägen för transporter till järnbruket. Allt togs ned. Bit för bit. För att återigen byggas upp på dess nuvarande plats.
Arbetsledaren för arbetet var Lars Ericssons farfars bror. Förutom stora och bastanta trästockar och virke forslades turbiner, kugghjul och kvarnstenar på de vägar som fanns då. Arbetet tog två år.
– År 1903 var allt klart. Då drog min farfars bror vidare till Örebro och blev kvarnbyggare istället, men han tog hit sin lillebror. Och denne blev min farfar och var verksam här hela livet. Så jag är hela tredje generationen, eftersom jag hade intresset och bodde ju i närheten.
Lars berättar att han redan som liten fick hjälpa till i kvarnen och han lärde sig göromålen och hantverket genom att gå bakom både sin farfar och sin pappa i arbetet.
Det var bönderna som förr i tiden kom för att mala foder till sina djur. Det var folk överallt och Ericssons hade fullt upp under den här tiden med drängar som anställda. Under sommarmånaderna stod dock kvarnen overksam, då djuren var ute på bete och tid lades istället ned för underhåll och reparationer.
Under 1950-talet började dock jordbruken avvecklas mer och mer, och verksamheten inriktades istället i högre grad mot att tillverka bakmjöl.
– Jag kör både konventionellt och ekologiskt, men fördelen med den här kvarnen idag – är att den drivs helt och hållet av vattenkraft. Det finns tre turbiner, och vi har satt in ett helt komplett vattendrivet valsverk, där jag framställer det siktade mjölet. Valsverk, det kallas ju så eftersom det är stålvalsar som går mot varandra.
Det finns stenmalet mjöl och det finns siktat mjöl som vetemjöl, sikt, dinkel och ekologiskt mjöl.
Det siktade är det som de gör med nya kvarnar installerade med data och allt – men här kör Lars hantverksmässigt.
– De maskiner som jag använder vid det siktade mjölet, de satte dom in 1927. Och de kör jag med 2019! Samma maskiner…plus att vi då har framfört både foder och bakmjöl här i snart 120 år – bara i släkten. Med noll procent i utsläpp!
Just denna eftermiddag har Lars Ericsson arbetat klart. Det tar cirka sex, sju timmar per gång att mala och det gör han cirka tre, fyra dagar i veckan. Ibland kan det bli mer. Gärna när det regnar ute. Då går kvarnen och alla remmar bättre på grund av fukten. Däremellan är det underhåll och städning för att allt ska fungera.
– Man måste kunna ställa in alla maskiner när man jobbar hantverksmässigt. Och man måste göra det rätt. Det är en känsla att vara mjölnare. Det är valsstolen, den svarta, som gör själva jobbet: rensning, putsning, förkrossning och upplösning av kornet. Man börjar med, som det heter på mjölnarspråk att man skråar. Sen går man från maskin till maskin. Den här axeln går till turbindelen och med den här trästången reglerar jag vattentillförseln med turbinhjulet. Lite vatten – lägre hastighet och mycket vatten – högre hastighet, berättar han och sätter igång turbinhjulet.
Kvarnen fylls direkt av ett ganska högt regelbundet dunkande surr som av ett väloljat maskineri. Lars stänger ned och vi går vidare in till ett kontor, där han visar upp en kvarnteknisk lärobok som hans pappa fick när han gick i mjölnarskola. Han läser: ”I en stor kvarn kan en skomakare vara mjölnare, men i en liten kvarn måste det vara en skicklig mjölnare.”
– Det är roligt när folk kommer och säger: Vilket gott mjöl! Det blir ett fint mjöl utan tillsatser. Och pricken över i:et är att det framställs av vattenkraft. Noll procent i utsläpp. Och inga tillsatser. Det är väl det som vi ska sträva efter idag.
Text och bild: AGNETA ÖSTLUND
