Att bevara gamla lantraser är ett gemensamt intresse
Johannes Sprengmark och Peter Samuelsson vill medverka till bevarandet av boskapsrasen rödkullan.
YDRE (LT)
Peter Samuelsson och Johannes Sprengmark har ett gemensamt intresse för bevarandet av lantraser. För tillfället huserar tre kvigor och en tjur av boskapsrasen rödkulla i Högbo i Ydre. Nästa år lär det bli fler om betäckningen går bra.
Den lilla rödkulletjuren har precis kommit till Högbo och känner sig lite vilsen. Den har inte fått något namn än. Johannes barn Majken och Algot ska vara med och bestämma. I papperna står det bara nummer 56 och det är ett tråkigt namn.
De tre kvigorna heter Rölla, Kulla och Venus som tillsammans med de gula sifferlapparna i öronen är identitetsbärare för statistik, vid slakt och i journalföring i avelsarbete.
Johannes Sprengmark och hans far Peter Samuelsson köpte dem i höstas från Blekinge. Alla är rödkullor, en mellansvensk kullig (utan horn) boskapslantras som tidigare var mycket vanlig på gårdarna och torpen.
På 1930-talet beräknar Sveriges Rödkulleförening att det fanns 30 000 av sorten. Efter det minskade antalet drastiskt för att på 1970-talet vara nere på bara 18 äkta rödkullekor. Där och då väcktes ett förnyat intresse för kossorna och med hjälp av djur och sperma från olika norska besättningar lyckades ett nytt avelsarbete komma igång.
– 2009 kunde man räkna in 1 200 kor och 400 tjurar i 200 besättningar, berättar Peter Samuelsson som tillsammans med sin fru Hillevi har köpt den lilla gården Högbo i Torpa i Ydre.
Huset är från 1949 och ladugården från 1923. Här finns ett nyrenoverat hönshus/ gethus, där hönsdelen hyser Kindahöns, också en lantras som behöver bevaras för framtiden. I getdelen ska det komma Göingegetter om ett tag. Göingegetter är också en lantras som behöver bevaras.
– Folk varnar mig att de är svåra att hålla instängslade, men jag vill testa och se om de är så jobbiga som sägs, funderar Peter och inspekterar det femradiga elstängslet mot åkern. Bakom är det brant berg som kanske eller kanske inte kommer att hålla getterna inne.
Åter till rödkullorna som är anledningen till att tidningen är på plats den här majdagen då körsbärsträden står i full vit blom och gullvivorna i gul blom. Under natten har såmaskinerna från Rödje gått för högtryck och under dagen har åkrarna ringvältats. Peter och Johannes lejer för allt skördearbete, även om det kostar är det ändå billigare än att själva skaffa alla maskiner som behövs i jordbruksarbetet resonerar de två.
– Ängen var förr alldeles full av gullvivor. Jag tror att rödkullornas lite varsammare betande ska låta dem komma tillbaka i betet, hoppas Peter.
I planen står att få kalvar efter de tre kvigorna till nästa vår och också köpa in några kvigor till under året.
Det blir inte i Högbo som rödkullorna ska bo när den vackra våren och sommaren har blivit till höst och vinter. Istället ska de flyttas till släktgården Sprängsbo som ligger i Svinhult i andra ändan av Ydre. Där bor Johannes med frun Malin och två barn.
Nästa vår får förhoppningsvis ängarna och hagarna i Sprängsbo ge utrymme till både gårdens hästar och ett antal rödkullor.
– Genom att vi redan har hästar så blir det bättre att djuren bor i Sprängsbo över vintern, konstaterar Johannes.
Nämnas bör att första vintern huserades de tre blekingska rödkullorna på gården Linnekulla hos bröderna Stjärne. Härom veckan hade Linnekulla kosläpp för sina drygt 150 mjölkkor. Lite skillnad mot Högbos kosläpp med tre!
Johannes berömmer sin far när vi kommer ner till ängen och Venus, Kulla och Rölla lockas fram med hjälp av lite gottigott i hinken. Venus bara kollar sedan väljer hon att avvakta med provsmakandet. Medan Kulla och Rölla båda tolererar lite klapp och gos.
– Men så tama de har blivit. Vad roligt att kunna få klappa dem! Rödkullan är en lättskött ras och de har lätta kalvningar. Det är också en boskapsras som är frisk av sig.
Kulla med koskällan skakar lite på huvudet och undrar vad det för konstigheter som de där tvåbeningarna håller på och pratar om. Det vet väl alla att rödkullor är bra betesdjur, tåliga och inte särskilt inställsamma heller. Men bjuds det på något gott, då tackar inte en rödkulla nej.
Båda de nyblivna koägarna vill vara med i bevarandearbetet av rödkullan. Djuren kommer att hjälpa till att hålla markerna öppna och de ger vid slakten ett fint fettinsprängt och eftertraktat kött. Peter har pensionen inom räckhåll från jobbet vid Boxholms skogar och ser djurhållandet som en intressant hobby.
– Ja, hobby är det ju för mig också, säger Johannes. Dagligdags är han egenföretagare, kör lastbil åt Sture Gustafssons åkeri i Österbymo och konsultar åt Väderstadverken. För tillfället handlar det om såmaskiner i den delen av hans verksamhet. Dessutom kräver skogen i Sprängsbo sitt av honom.
– Det känns kul att få vara en del av bevarandearbetet för rödkullan, sammanfattar far och son medan rödkullorna vänder oss ryggen och försöker sig på att vänja nya kompisen, tjuren, att livet i Högbo är toppen.
Text och bild: ANN SOFIE FREDRIKSSON
