Anna – ung lantbrukarhustru
Anna och hunden Olle hemma på gården.
VÄRMLAND (JB)
”Livet som sambo till en lantbrukare är ingen dans på rosor med de gränslösa arbetstiderna. Man får inte vara bekymrad för att vara själv och dra ett stort lass med barn, husdjur och hushållssysslor både inne och ute”. Dessa meningar är citerade lantbrukarhustrun Anna Bryntesson, 37.
Det är med ett litet leende som Anna minns tillbaka till sambon Peter Olssons första tid som lantbrukare. Idag har hon nämligen vant sig vid Peters högst växlande arbetstider. Sakta men säkert har hon till fullo accepterat den annorlunda arbetsformen.
– Jag växte upp med föräldrar som hade sju till fyra-jobb, förklarar Anna för Länstidningens utsände.
Anna valde i sin tur ett yrke på liknande arbetstider. Hon har tjänsten som kommunsekreterare hos Eda kommun. Här berättar hon vidare om sin vardag och om sin roll i det ständigt växande lantbruket på Östtomta i Bosebyn.
– Jag och Peter blev ett par för nitton år sedan.
Nu består familjen också av Joel (10 år) och Ella (6 år) samt labradoren Olle och kattflickan Siri.
– Jag växte upp i Hålteberg i Eda med min lillebror Lars, berättar Anna vidare. Föräldrarna jobbade inom kommunen.
Anna läste gymnasiets samhällsvetenskapliga linje på Solbergaskolan i Arvika.
– Jag trivdes verkligen med valet av samhällsämnen.
Efter universitetsstudier blev Anna statsvetare och 2007 fick hon sin nuvarande tjänst. Hennes Peter valde först att jobba som chaufför men växlade om till lantbrukaryrket och eget företagande.
– Östtomta blev vårt gemensamma hem. På ett gärde här började vi vårt lantbruksliv.
Anna visar runt på gården, medan hon påminner sig den allra första tiden i Bosebyn.
– Vi är väldigt nöjda med hur allt blivit, säger hon efter en stund.
Hon talar varmt om deras respektive föräldrar och familjer som varit till hjälp med byggen och med att rusta upp på gården.
– Och med att få livspusslet att gå ihop, erkänner hon tacksamt.
Anna tar gärna på sig rollen att arrangera i sammanhangen.
– Jag gillar att medverka i arrangemang, bekräftar hon.
Inte minst ingår olika arrangemang i jobbet som kommunsekreterare.
– Att jobba i kommunen jag vuxit upp i upplever jag som positivt. Här får jag vara med om utvecklingen av en liten kommun och ha varierande arbetsuppgifter.
I lantbruket hemma på gården hjälper Anna till vid kalvningar och mycket annat.
– Men mitt huvudansvar är främst hemmet och trädgården.
Förresten är trädgården ett av Annas stora intressen. Övriga är att motionera, läsa och lyssna på poddar. Motionsmässigt gäller mest promenader med hunden men även cykling och skidåkning.
– Sedan träffar jag mina vänner ibland. Vi vandrar tillsammans eller bara sitter och pratar.
Motionerandet är ena delen i samvaron. Att diskutera med varandra på riktigt, på djupet, är den andra.
Anna är dessutom engagerad i olika idrottsföreningar, både sina egna och nu även sonens.
Som gammal fotbollstjej är hon exempelvis ännu med i sin ungdoms klubb IFK Ås samt som tidigare orienterare i Åmotfors OK.
– Det här med föreningsengagemang finns med mig hemifrån, konstaterar hon.
I Annas liv och framtid ingår lantbruket med kossorna. Djuren blir som en del av familjen, beskriver hon.
Totalt finns ungefär ett femtiotal djur.
– Det är mycket som är bra med Peters genuina lantbruksintresse.
Hon betonar särskilt det jätteviktiga med att hålla landskapet öppet samt att producera svenskt kött.
– Alltifrån skoltiden har både jag och Peter jobbat mycket. Vi tycker om att ha det så. Några av mina första jobb var butiksbiträde, köra ut tidningar, städa hotellrum och vara frukostvärdinna.
Anna stortrivs med sitt yrke och vet samtidigt att Peter känner detsamma för lantbrukaryrket och att vara sin egen.
– Fast Peters jobb går ju inte att styra, kommenterar hon.
I synnerhet under sommaren är det svårt för dem att samlas till måltider och annat, fastän de så klart strävar efter den viktiga gemenskapen.
Anna delar med sig av en händelse som går att skratta åt i efterhand.
– En gång när alla var samlade för att åka på kalas rymde plötsligt ett gäng kossor.
Jodå, familjen kom iväg om än med viss försening.
– Som par klarar vi faktiskt alltid upp problemen. Våra arbetsuppgifter löser vi var för sig, men vi är ett team när det gäller.
Barnen vet vad som händer på gården och att också kossor behöver hjälp, som vid kalvningarna och andra tillfällen.
– Att få se hur djurlivet fungerar är bra, avslutar Anna enkelt.
Text och bild: LIZZIE GERD JANSON
