Mjölkbonden i Torpa: ”Tacksam att jag hade en ersättarförsäkring”
Skadorna var omfattande och Pelle Segersson fick mycket smärtlindring i början. Pelle Segersson hemma i Tranberga med traktorn och maskinen som han skulle fixa när olyckan var framme.
YDRE (LT)
Bönder har Sveriges farligaste yrke. Mångdubbelt fler skadas eller dödas inom skogsoch jordbruket än genomsnittet för övriga yrken. En som fått känna på något av det här… är mjölkbonden Pelle Segersson (reportaget har tidigare pub – licerats i Länstidningen Östergötland).
Det var första dagen på skörden och slåtterbalken gick varm. Lantbrukaren Per ”Pelle” Segersson skulle byta oljan, men trycket gjorde att flera liter het olja sprutade ut över honom med svåra brännskador som följd. Först på senvintern året efter var han så återställd att han kunde jobba igen.
Men låt oss ta det från början. Pelle Segersson från Ydre har varit lantbrukare sedan slutet av 80-talet. Han brukar gården Tranberga i Torpa där han har mjölkproduktion med ett 70-tal djur. Gården ligger högt upp och runt om breder ängar och fält ut sig och möter skog.
Pelle Segersson sitter på altanen bakom huset. Det har gått drygt fyra år sen den ödesdigra dagen i början av sommaren 2020 då den första höskörden skulle slås.
– Jag skulle byta oljan och det var lite stressigt. Jag tog fram mutterdragaren.
När han släppte på muttrarna gjorde trycket i den varma maskinen att het olja sprutade ut och över Pelle.
På ladugårdsplanen bakom honom skedde olyckan. Den gången satt Pelles fru Kerstin på altanen. Det var bara av en händelse som hon var hemma. De hade nyss fikat.
– Det hördes en smäll och sen blev det tyst, berättar Kerstin.
Smällen var ovanlig, så hon sprang ut, sprang in igen efter mobilen och när hon kom fram förstod hon direkt att här behövdes hjälp.
När Kerstin kom fram hade gårdens anställde Jim, tillika parets svärson, redan börjat hälla vatten på Pelles skador. Tillsammans drog Jim och Kerstin in Pelle i mjölkrummet för att kunna spola brännskadorna med mer vatten. Pelles t-shirt var borta och högerhanden var svårt skadad.
– Hela handen var öppen ända in så den trodde jag inte skulle kunna bli bra igen, säger Kerstin.
Den delen minns Pelle inte mycket av. Han sa inte mycket efter att han fått oljan på sig eftersom han var i chock.
Kerstin ringde 112 och pratade med dem tills ambulansen kom.
– Det kändes som en evighet men egentligen gick det ganska fort. De var här på bara några minuter.
Pelle forslades med ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping där det finns en specialistavdelning för brännskador. Han fick mycket smärtlindring.
– Jag fick mycket olja på bröstet och armen. Lite på halsen, berättar Pelle.
Han hade inga skador nedanför midjan och glasögonen skyddade ögonen. Det är han tacksam över.
Med tiden fick han sår även på benen då hud därifrån hyvlades av för att transplanteras på överkroppen.
Olyckan kunde inte skett under en sämre tid.
– Här på gården försvann jag som är navet i verksamheten under en av de mest intensiva perioderna på året.
Han är tacksam för att barnen och deras respektive ställde upp så mycket som de gjorde.
– De släppte vad de hade och kom och hjälpte till med skörden.
Pelle låg på sjukhuset i flera veckor. Han var helt sängliggande i två veckor och inlagd på sjukhuset i tre och en halv vecka sammanlagt.
I början hade han båda händerna i bandage och var tvungen att bli matad. Han badades då brännskadorna skrubbades med jämna mellanrum. Den tiden vill han knappt tänka på.
Eftersom det var under pandemin kunde han inte heller ta emot besök hur som helst. Det var både restriktioner och besöksförbud.
– Jag hade nog egentligen mer kontakt med läkarna än med dig, säger Kerstin och tittar på Pelle.
– Den dagen jag kunde duscha själv var en välsignelsens dag. Då kände jag att jag kunde klara mig själv igen, säger Pelle Segersson.
Han tyckte också det var skönt när han kunde gå med rollator och gå ut för att träffa sina besökare.
– Jag är mycket imponerad av sjukvården. Jag kände mig väldigt trygg. Det här är folk som vet vad de gör, säger han.
Efter att han kom hem i mitten av sommaren fick han fortfarande åka in för att få såren omlagda med regelbundenhet. Pelle hade tur, han läkte fint och fick inga inflammationer i såren.
I nio månader, ända till senvintern året efter var Pelle sjukskriven. Först på heltid och sedan på deltid. Så länge såren inte var läkta var det inte tal om att vara i ladugården bland djuren. Det fick han inte.
I dag har huden läkt men stramar där den skadades då den förlorat sin elasticitet.
Pelle Segersson har några råd han vill dela med sig av. Dels att det är viktigt att göra en riskbedömning, dels att det är viktigt att ha försäkringar.
– Jag hade en ersättarförsäkring. Den ger ersättning om du blir arbetsoförmögen. När jag kom hem var jag tvungen att ha någon som gjorde jobbet.
Riskbedömning är otroligt viktigt i varje situation.
– Nu hände det ändå mig själv, men det hade varit ännu värre om det hänt en anställd, säger Pelle.
Han menar att det gäller att vara försiktig även om man känner sig rutinerad.
– Sådant här borde inte hända. Det var den mest hektiska tiden på året och det är väl då sådana här saker händer.
Text och bild: ÅSA SCHARFF
