Allt har gått snett i Vargen och statsmakten
I sin senaste bok Vargen och statsmakten redogör Gölin Carina Christiansen, journalist och författare, för hur politiker tappat greppet om vargen och landsbygden.
FINSPÅNG (LT)
Gölin Carina Christiansen, journalist och författare, har specialiserat sig på frågor om lantbruk och skogsbruk. Hon har även i många år arbetat i Kanada och sett hur man löser rovdjursfrågan där. I sin bok Vargen och statsmakten redogör hon noggrant för de problem som behandlingen av vargfrågan har skapat i Sverige. Utifrån källor som dokument och intervjuer ger hon en uttömmande bild av hur vargpolitiken gått snett i Sverige.
När man tar del av verkligheten för boende på landsbygden förstår man allvaret. Nätverk för en trygg landsbygd bjöd nyligen in till en både fysisk och digital träff i Långbogenreviret i norra Östergötland.
Inbjudna var politiker från riksdagen och kommunen samt representanter för LRF, Länsstyrelsen i Östergötland, polisen och Gärtorps sommarstugeområde. Någon representant från Länsstyrelsen fanns inte med, men övriga var representerade. Moderator var Gösta Johansson och med på mötet var även personer som vittnade om situationen med att leva med vargen som granne.
Mikael Johansson, ordförande i Gärtorps sommarstugeområde, berättade hur tryggheten försvunnit och att det inte går att röra sig fritt i naturen längre. Hagarna är omgivna av stängsel, betande djur försvinner eftersom ägarna inte vill se sina djur bli slaktade av vargen. Öppna områden buskas igen och tidigare ängar och hagar försvinner. Fritidshusen sjunker även i värde när de ligger mitt i vargarnas revir.
Weine Andersson fick se sina kvigor jagade av vargar och han använde 150 timmar för att leta efter dem. Två kvigor är fortfarande försvunna. Händelsen blev dyrbar med mycket tungt arbete och besvikelsen över att inte finna alla djuren är stor.
Vidare finns det byalag som skriver att flera boende inte längre vågar gå till sina postlådor förrän solen gått upp. Småbarnsföräldrar vågar inte släppa ut sina barn utan uppsikt.
En av de boende vittnar om att två vargar stryker runt vid hundgården och längs vägen där barnen går till skolskjutsen. En fårägare har vid upprepade tillfällen varit med om att varg tagit sig in i hägnet och slaktat hans får.
Fjärde gången gav han upp och verksamheten är nu avvecklad. Markerna är särskilt lämpade för just fåruppfödning och byalaget oroar sig för att det öppna landskapet ska förändras till igenväxta marker av sly och tas över av invasiva arter när betesdjuren försvinner.
I boken Vargen och statsmakten beskrivs ytterligare konsekvenser av att bo i ett vargrevir. Men författaren visar även att demokratin urholkas. Riksdagsbeslutet 2013 om minimum 170 och maximum 270 vargar har Naturvårdsverket ändrat på till minimum 300 vargar.
I kapitlet ”Riksdagsbeslutet som gick åt pipsvängen” visar författaren att sju år efter riksdagsbeslutet har rovdjurspolitiken gällande stora delar inte genomförts av naturvårdsverket. Ett exempel är regionalt styre av vargförvaltningen och hänsyn till allmänheten. Hon påvisar även att svenska lammproduktionen minskar och att lammimporten ökar.
Hänsyn till människans rättighet att bo och verka på landet får ge vika och konsekvenserna kan vi se i dag.
Nätverk för en trygg landsbygd kämpar på och gör sina röster hörda. Varför kom ingen representant från Länsstyrelsen till mötet? Frågan är när statsmakterna ska vakna och börja sträva efter en sund rovdjurspolitik.
Text: INGA BIRGITTA WIDÉN
