Ingen inom lantbrukets större och tyngre organisationer som vill framstå som framtidsinriktad och trovärdig har på allvar vågat eller velat prata om strukturrationaliserings fördelar och nackdelar. Strukturutvecklingen är bara något man ska ”förhålla sig till” Att förhålla sig till är den moderna svenskans sätt att säga; ”gilla läget för fan!”. Jag har respekt för att det finns odalmän och kvinnor fortfarande aktiva som företagare eller som förtroendevalda – och en och annan tjänsteman – i lantbrukets organisationer, som faktiskt var med i en tid fram till cirka 1985, då staten aktivt drev på strukturrationaliseringen via det politiska uppdrag som dåvarande lantbruksnämnderna hade. Jordbrukspolitiken gick i princip från efterkrigstiden till 1990 – om än uppluckrat sista åren på 80-talet – ut på tre saker. Säkra jordbrukarnas inkomster, säkerställa billiga livsmedel till konsumenten och en acceptabel självförsörjningsgrad. I dagsläget är det väl bara billiga livsmedel som lyckats fullt ut… Med anledning av ovanstående kan man tänka att det finns en inte oväsentlig andel i svenskt lantbruk i dag – även i min ålder och generation – som har en del av uppbyggnaden i sitt företag att tacka den tidigare förda politiken för. Deras far, farfar eller rent av de själva kanske var det i socknen utpekade jordbruk som skulle bli den kvarvarande bärkraftiga enheten, såkallat KR (koncentrerad rationalisering) lantbruk som fick generösa statliga garantilån, investeringsstöd och ”exklusiva” förvärvstillstånd av granngården. Klart man inte är så sugen att klandra den då förda politiken och ser strukturutvecklingen som positiv.
Men det var när staten stod för strukturrationaliseringen. Sedan 25 år är det marknaden, det vill säga vi själva i vår jordhunger och konsumentens betalnings(o)vilja för maten som driver på. Sedan EU inträdet har Sveriges produktion av mat minskat på de flesta områden till att vi i dag bara är självförsörjande på spannmål, socker och morötter. Vad har hänt? Konsumenten har fått tillgång till billigare livsmedel än de svenskproducerade men har samtidigt via sina politiker vägrat släppa greppet om Astrid Lindgrens dröm om lantbruksidyll som inte tillräckligt många vill betala för i praktiken. Sammantaget har detta lett till utslagning av svenskt jordbruk, både i produktion och antal bönder. Vi behöver dock prata mer om vad som händer i strukturutvecklingens spår. Ökad produktion är nog bra men vi behöver faktiskt fler bönder och djur också! Hur ska maskinhandeln kunna hålla en vettig servicegrad på allt färre sålda enheter? (Tack entreprenadsektorn, hästgårdarna och deltidslantbruken som för in pengar till lantbruket så vi kan hålla uppe maskinförsäljningen). Vad händer med servicegrad och kapacitet hos foder och fröfirmor om färre antal kunder ska hanteras. Det kan låta bra med färre kunder och samma antal kilo, men tänk lite till. Även lantbrukets omkringliggande servicesektor minskar och därmed minskar också antalet arbetstillfällen som är direkt kopplade till lantbruket. Det blir tyvärr en spiral åt fel håll på många sätt där produktionslantbruket faktiskt får allt mindre betydelse för samhällsekonomin. En salig släkting och odalman sade på 80-talet att ”snart är det bara en bonne kvar i var socken”. Jag skrattade, men hade det inte varit för att församlingarna blivit så stora, har han nästan fått rätt… Vi får passa oss för att hamna i mellanvästerns situation där ett fåtal stora familjeföretag sköter lantbruket i en hel bygd och alla andra gårdar däremellan förfaller för där bor bara folk som pendlar till staden…
En ironi i detta är att en del av de som förfäktar det småskaliga mest är också de som drivit på strukturrationaliseringen väldigt mycket. Med allt högre krav och tilltro på administration, lagar och regler runt hur vi ska hålla våra djur, miljökrav med mera så ökar kostnaderna vid nyinvesteringar och för den administrativa delen att driva företag, vilket i sig ger tydliga stordriftsfördelar på många sätt och försvårar professionellt företagande och laguppfyllnad för den som är mindre. Vilket således möjligen skulle vara uppsidan av lantbrukets strukturutveckling, det vill säga att vi har lättare att investera i det som krävs för att klara allt högre krav, kostnader och förväntningar på hur anställda, djur, miljö och klimat ska skötas.
Må så gott i det motsägelsefulla Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
