Den välbesökta tändningen blir som en hemvändardag
Några av alla de som arbetat med milan och arrangemanget runt omkring.
GODEGÅRD (JB)
Efter en massa arbete med att resa Godegård skidklubbs mila stod hon så klar att tändas. En kolmila är alltid en hon, men vid Axhults såg heter den inget kvinnonamn utan går under ordningsnummer. Detta år heter hon Tolvan.
En förklaring behövs till att milan heter Tolvan. ”Milor betraktas som kvinnliga väsen, ej blott för deras inre glöd och nyckfullhet, utan även för att de ska vårdas ömt och omsorgsfullt för att ge kolaren lön för mödan”.
Milorna betraktas alltså som nyckfulla väsen och vem vill bli den, vars namn milan fick, om milan brinner upp?
– Nu har det gått bra med de andra elva milorna, sa Anders Nylund vid invigningen, så varför ändra på ett bra koncept.
Låter lite skrockfullt kan man tycka, men har man hört gamla kolare berätta om skogsfrun, varsel och dyligt så förstår man varför man är skrockfull.
Milorna kräver också tillsyn 24 timmar om dygnet under den tid de kolas. Man måste hålla koll på hur den beter sig, klubba när det behövs och alltid vara på vakt. Milorna i Godegård kolar ungefär en vecka, kanske lite mer. Efter att den har slocknat får den ligga till i vår, då man river den. Har allt gått som det ska, blir det prima grillkol av allt trä i milan.
Tolvan var på 105 kubikmeter travat virke, skänkt av Sydved. Allt arbete med att resa den, täcka med granris och stybba har dock Godegårds skid- och cykelklubbs medlemmar gjort ideellt. Vid stybbningen hjälpte 22 man till. Milan är en så kallad resoch skorstensmila.
Vid invigningen fick besökarna också reda på att det var Anders Nylunds 25 mila i ordningen. De första 13 gjordes när han var lärare på ett naturbruksgymnasium.
Vid tändningen av milan inleds den, sedan fem till sex år tillbaka, av att Joel Hjelmroth spelar fiol på milans topp.
– Det är lika viktigt att du spelar, sa Stig-Arne Johansson speaker och en eldsjäl för Godegård, som att vi serverar kolbullar.
Så spelade Joel några stycken och avslutade med Du gamla du fria där besökarna sjöng med. Därefter blev de som arbetat mest med milan framkallade och tackade med var sin chokladask.
När milan tänds får en representant från dem som skänkt veden tända den. Detta år var det Martin Jonsson, från Sydved AB.
– Det är så intressant att ni håller på med detta arbete, sa Martin, och jag hoppas att traditionen får fortleva.
Så tände han på Sven Hellqvist naturella special – blandning och strax slog lågorna upp från hålet i mitten, där man släppt ner elden. Det täckes för, för nu får inte milan brinna. Den ska bara kola.
När milan tänds och när den rivs, samt en trivselkväll strax efter tändningen, brukar det alltid komma många besökare. Lite som en hemvändardag. Några av dem som kommit till milan var Ingela Karlsson, Ann Karlsson och Marita och Roger Brandt.
– Det här är jättetrevligt, sa Ingela, och att det kommer så mycket folk. Jättegott kaffe har de också, för det är kokkaffe.
Ja, kaffet kokas över eldstäderna, där även kolbullarna steks. Värmen gjorde att damerna som stekte kolbullarna blev vackert rödblommiga i hyn. Det var många som passade på att äta delikatesserna eller ta en kopp kaffe med hembakat bröd till.
Trevlig underhållning stod Jularboklubben för. Det lät härligt när dragspelens toner trillade ut över gläntan och ut över den lilla sjön, Stora Blindsjön.
Vid dragspelen satt Helge Blom, Gunnar Henriksson, Lars-Gunnar Karlsson, Ronald Jadeborn och Tomas Sävenstedt som också sjöng till en del melodier. Lisbeth Sävenstedt var också med och spelade gitarr.
En vacker bok med fina bilder från en annan kolning hade fotats, dokumenterats och sammanställts av Susanne Bard. Birgitta Pettersson och Börje Tanmark stod tillsammans med Sven Hellqvist och bläddrade i den. Birgitta och Börje kom från Björkfors i södra Östergötland.
– Vi har 45 hektar skog, vid Emmersvik, sa Börje, och i den har jag hittat 22 milbottnar och elva kojrester. Vi läste om detta evenemang i tidningen och kolla sen på nätet var det var. Vi vill bevara kolbottnarna och kojorna så de inte buskar igen. Det är därför vi är här och kollar.
Det är ett slit med dessa milor, veden ska huggas sen ska milorna resas. Efter de tänds ska de vaktas dygnet runt av minst två man. Därefter kommer släckning och till sist den sotiga rivningen och paketeringen av grillkolen.
Som besökare ser man endast en liten bit av allt arbete. De som arbetar och sliter med dessa milor ska ha all ära för det de gör. Dels håller de ett gammalt yrke och kunskap vid liv, men sen blir det också prima grillkol som ger god smak åt det grillade.
Text och bild: EVA CARLSSON
