Vad händer om vi blir utan el i två veckor?
Emma och Michael Stenberg med sonen Rasmus i diskussioner kring matbordet. Tankarna om hur de egentligen skulle klara två veckor utan el väcktes efter tv-serien Nedsläckt land.
RINGARUM (JB)
– Det är nog dags att börja tänka om. Börja ta eget ansvar. Kanske låta själva resan bli en del av semester istället för att komma fram till själva semesterorten snabbast möjligt och sedan åka lika snabbt tillbaka hem igen när semestervistelsen börjar gå mot sitt slut. Orden är Emma Stenbergs.
Det är tidig kväll och vi har samlats vid köksbordet hemma hos Emma och Michael Stenberg som bor tillsammans med de yngsta barnen strax utanför Ringarums samhälle i Valdemarsvik kommun. Utanför huset breder åkrar, ängar och beten ut sig. Landsbygd men ändå inte då bostadshuset är ett av flera på samma gata i en gemensam samfällighet.
Vi har träffats för att resonera kring vad som händer med oss ifall vi blir utan el under nästan två veckors tid. Ett resonemang som på ett nästan ofrånkomligt sätt även berör ämnen som klimatförändringar, rådande klimatdebatt och eventuella framtida naturkatastrofer.
Både Emma och Michael har som så många andra av oss sett serien Nedsläckt land som visats i SVT under vintern 2018/2019 och som fortfarande finns att se i SVT Play. Där man som tittare kan följa tio deltagare och vad som händer dem i nutid ifall de under nästan två veckor måste klara sig helt utan el. Vad händer om vi alla skulle ställas inför en sådan situation? Har vi resurser för en sådan kris och är vi på något vis förberedda för en sådan händelse?
Det märks att TV-serien har berört Emma och Michael på många plan. Michael redogör för att det varit diskussioner kring detta på hans arbetsplats. Diskussioner som medfört frågor. Om en tätort drabbas av avstängd el. Finns det då reservanläggningar i sådan omfattning att sådana kan användas istället för att tillgodose efterfrågan på el i en större stad eller i ett större bostadsområde?
Även den broschyr som under 2018 skickades ut till samtliga hushåll i Sverige från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och som ska finnas som ett stöd om krisen eller kriget kommer har i mångt och mycket fått många av oss att reagera.
– Det lättaste skulle vara att ta med hästen och åka hem till mormor! Emma utbrister i ett skratt men samtidigt anar man allvaret.
– Det är inte roligt när det inte finns något vatten och när toaletterna slutar att fungera. Med stormen Gudrun och Per i relativt färskt minne så är det ändå många som vet vad det innebär att ändå vara utan både vatten och el under tvåtre dygn. I vart fall de som då bodde ett stycke utanför tätorten. Emma fortsätter.
– Första dygnen kan det vara riktigt mysigt. Man tänder levande ljus, man eldar i öppna spisen. Kanske lagar mat på spritköket och väljer att sova hela familjen tillsammans i det rummet som är varmast. Sedan, efter någon dag så kommer alla de andra känslorna. Känsla av maktlöshet, frustration, uppgivenhet och ilska. Som när avloppet börjar lukta och när allt börjar bli smutsigt och kladdigt.
De är båda eniga om att det ändå är lättare att bo på landsbygden ifall sådana här situationer skulle uppstå och kanske skulle det vara lättare på vintern. Just med tanke på att kunna hålla råvaror fräscha. Mormor kommer ofta upp i diskussion. Hos henne skulle det mesta lösa sig. Där finns vedspisen i köket med både kokmöjligheter och uppvärmningskapacitet. Där finns även utedasset som kan användas vid behov och där finns även vatten att tillgå.
Just vatten och sanitära anläggningar är något som måste lösas. Att som familjen Stenberg vara en del av en samfällighet vad gäller avlopp och vatten innebär att de delar allt med sina grannar. Och finns det ingen el har de heller inte möjlighet att tillgodogöra sig vatten och avlopp.
– Jag har för mig att Stensjön här i Ringarum ska vara en väldigt fin sjö och kanhända är även vattnet där drickbart vid en krissituation. Michael fortsätter. Om det skulle uppstå en krissituation så tror jag att vi på landsbygden, även om vi inte har vatten och avlopp, ändå kan klara oss bättre än i tätorten. Här är det ju faktiskt möjligt att i en krissituation kanske bygga någon slags primitiv toalett ute på tomten.
Båda makarna Stenberg är eniga om att värst skulle nog de äldre och de handikappade ha det ifall en sådan här situation skulle uppstå. Även de som bor och lever ensamma kanske också skulle uppleva det svårare. Inte minst då mycket redan nu sköts digitalt.
I dagens samhälle är det många som lever i ensamhushåll. Som inte har några nära anhöriga, och skulle de ha det så är frågan om de anhöriga skulle ha möjligheten att lämna sitt hem, kanske många mil bort, för att åka och se till sina föräldrar och andra äldre anhöriga ifall både elnät och mobilnät är utslaget? Emma och Michael är inte säkra på att alla kanske skulle göra det.
Själva tror de att de som är runt 40-50 år skulle klara sig bäst. Många av oss har varit med och skaffat oss lite livserfarenhet. Vi har även varit med på gasolspisens tid och minns hur det var när de äldre generationerna berättade för oss hur det var förr.
Utöver att förbereda sig genom att förvara konserver och dylikt hemma tror Emma och Mikael att det är kanske lättare om man är flera som hjälps åt när sådana krissituationer uppstår. Någon slags organisation och central ledning med operativt ansvar vore kanske också bra om det fanns förberett. På mer lokal nivå.
– Jag tror det är dags att vi alla tänker till! Att var och en tar ansvar. Emma fortsätter: Säkert kommer det inte bli lätt att ta sig till och från arbetet heller. Hur länge har vi drivmedel att tillgå? Vad kan vi betala med? Diskussion uppstår ifall det skulle vara ett argument för att vi i större utsträckning ska försöka bevara kontanterna i vårt samhälle men det är inte säkert.
–Vi måste kanske fundera på att betala för våra varor på annat sätt. Byta eller handla på kredit och betala senare.
Vi har vänner som har en krislåda stående. Det tycker de inte är något konstigt. Dessutom tror Emma att det är minst lika viktigt att vi kanske funderar ett steg längre vad gäller vattenreningsproblematiken. Hon tror att lika viktigt som det är att ha konserver, filtar, ljus och batterier hemma, vilket många på landsbygden också har redan nu, så kan det vara minst lika viktigt att ha sådant som renar vatten lättillgängligt.
Många frågetecken och olösta frågor uppstår under samtalet. Efter en stund ansluter sonen Rasmus. Han lyssnar noga på samtalet och svarar med ett leende när man frågar ifall han och hans jämnåriga kompisar skulle klara sig nästan två veckor utan el. Hur ska de då kunna spela interaktivt ute på nätet?
– Man får väl ta och plocka fram kortleken igen istället. Även Rasmus håller med om att hos Mormor på landet så skulle de nog klara sig länge utan el. Återigen ett leende men man tycker sig kunna ana ett allvar i resonemanget. Och fastän om sonen liksom många andra i hans ålder inte behövt uppleva krissituationer i samband med naturkatastrofer och liknande så förstår man att dagens ungdom ändå har tänkt på att scenarion av liknande slag kan inträffa och att man har tankar kring hur man då skulle hantera situationen på bästa sätt.
Oavsett orsak och verkan så är vi många i samhället som tagit till oss budskapet om att tänka över om vi kan ändra något i vår tillvaro. Framtida naturkatastrofer, klimatpåverkan och klimatdebatt. Väldigt mycket har hänt under senare tid och många har valt att se ett sammanhang och ta ställning.
Utan att säga att en framtida krissituation skulle bero på antingen det ena eller det andra tror Emma och Michael att krissituationer mycket väl kan uppstå men att det är viktigt att vi alla tar ansvar för vår egen situation. Ansvar för vårt liv och för vår framtid.
– Vi vill ju verkligen lämna efter oss så bra förutsättningar som möjligt för våra barn och barnbarn. Michael fortsätter: Vi vuxna har ett stort ansvar att lära våra barn att tänka mer sparsamt. Oavsett vad det än gäller. Inte slösa på saker och ting i onödan och vara rädd om de resurser vi har.
Det är här resonemanget då kommer in på bland annat miljö och resande och rapporter om att många av oss svenska resenärer är villiga att ändra våra resvanor. Många svenskar säger sig kunna tänka sig att ta tåget ner till kontinenten på sin semester istället för att ta flyg. Ett bevis på detta är den rapport som nu under våren kommit från Resemagasinet Vagabond och som redovisar fakta om att allt färre svenskar reser med flyg. Så många som en tredje del av Sveriges befolkning säger sig inte se några större problem att resa med tåg i större utsträckning än med flyg (Källa: Resemagasinet Vagabonds Resebarometer 2019)
– Jag tror det är dags att börja tänka om. Börja ta eget ansvar även här. Kanske låta själva resan bli en del av semestern istället för att komma fram till själva semesterorten snabbast möjligt och sedan åka lika snabbt hem igen när semestervistelsen börjar gå mot sitt slut.
Återigen förgylls samtalet av ett gott skratt som så många gånger tidigare trots dessa ganska tunga och svårgreppade samtalsämnen. Emma och Michael tittar på varandra. Man ser att de funderar på om de ska berätta.
– I år ska vi åka på moppesemester om allt går enligt planerna.
Det om något manifesterar vad Emma nyss sagt. Detta att låta själva resan även bli en del av semestern.
Text och bild: MARIA LÖNNBERG
