Denna typ av utfodring av vilt med mängder av sockerbetor tippade på en vändplan, vänder sig Jan Teichert starkt emot och anser den vara oetisk på flera sätt.
VALDEMARSVIK (JB)
Debatten om utfodring av vilt rullar vidare. Regeringens proposition i frågan har givit nytt bränsle. Jan Teichert, ordförande för Svenska Jägareförbundet i Valdemarsvik– Söderköping är starkt kritisk till överdriven utfodring, utifrån flera aspekter.
– På vissa håll har man i debatten använt sig av märkliga argument, som om det skulle röra sig om liv eller död för våra viltstammar och vi utfodrar dem eller inte, säger Teichert. Han menar att sådana argument antingen tyder på väldigt liten kunskap, eller att man vill påverka debatten med rena falsarier. Istället är det väl så att vi ska ha balans mellan viltstammarnas storlek och tillgången på naturligt foder.
– Jag vänder mig absolut inte emot att man stödutfodrar till exempel rådjur under stränga vintrar. Det är helt i sin ordning. Men att vräka ut stora mängder högenergifoder i markerna, till exempel lastbilslass med sockerbetor, anser jag helt förkastligt.
Det samma gäller den ringa mängd foder som används vid åtling för att i lugn och ro kunna beskatta den växande vildsvinsstammen på ett både effektivt och etiskt sätt.
Effekterna av tonvis med högenergifoder leder däremot till en mer eller mindre ohämmad tillväxt av främst vildsvinsstammarna. Det är ju ett känt faktum inom uppfödningen av tamgrisar att kullstorlekarna och suggans benägenhet att brunsta ökar genom så kallad flushing. Det är precis detta som sker vid bruket att vräka ut stora mängder högenergifoder i markerna.
– Detta medför att vildsvinen grisar året runt. Jag har sett tämligen nyfödda kullar vid jultiden, vår, sommar och höst. Det är inte något naturligt för dem.
Denna ohämmade utfodring leder till att de som bor, jagar eller försöker bedriva jordbruk i dessa områden drabbas på olika sätt. När vildsvinsstammarna blir för stora leder det ofta till att de söker sig till trädgårdar som de vänder upp och ner på. Något som definitivt inte gläder dem som bor där.
De som jagar på angränsande marker drabbas av att markerna mer eller mindre töms på vilt. Detta gäller allt klövvilt. Inte bara vildsvin, utan även älg, rådjur och hjort. Djuren är ju inte dummare än att de dras till den lättillgängliga maten. Även om dieten av otvättade sockerbetor med dess höga sockerhalt och slipande effekt på djurens tänder, leder till såväl karies som onaturligt slitage.
– Lagstiftningen när det gäller lockande av vilt från annans mark tycker jag är tydlig, så det kan röra sig om ett lagbrott med denna oseriösa utfodring.
Allt klövvilt i området lockas ju till dessa utfodringsplatser.
En ohämmad utfodring av vildsvinen leder till större stammar och i förlängningen till större skador på åkrarna. Något som drabbar jordbrukarna. Värst är det för jordbruksarren-datorerna som inte också har jakträtten. Eller bönder på angränsande området över huvud taget, där intressena går isär. Det kan röra sig om en markägare som utfodrar för att sedan kunna sälja jakter och grannen som bedriver jordbruk.
Teichert poängterar emellertid att det bästa är om man frivilligt och i dialog löser denna problematik. Det är betydligt bättre än lagstiftning.
Dessutom är det av yttersta vikt att en eventuell skärpning av lagen blir tydlig, så att det inte råder några oklarheter vad som gäller i detta avseende.
Text och bild: HANS ANDERSSON
