I skogsbranschen finns ett antal större aktörer, som dominerar. Det är ibland storebror mot lillebror. Den som är störst dikterar oftast villkoren. Digitaliserade avtalshandlingar i skogen finns redan. Möjligheten till ett branschgemensamt kontrakt vore önskvärt, för att få ännu mera balanserade, standardiserade och tydligare kontrakt för skogliga affärer.
Skogen är fortfarande Sveriges största exportnäring. Inget kontrakt är det andra likt och ingen skog är den andra lik. Dagens kontrakt är ej sällan en kompilation av olika avtalstexter, som man har haft som förlaga för det egna kontraktet, dokumentet. Osäkerhet kan då infinna sig i flera frågor inom virkesjuridikens kontrakt och skogliga affärer. Tvister kan därför ligga på lut inom skogsnäringen.
Tidigare genom åren gjordes många och stora avslut inom skogen endast genom handslag. När tvister uppkom, vid till exempel vid felaktig avverkning, gjorde skogsägare, virkesköpare och entreprenör ofta upp i godo. Idag har en mängd olika kontrakt vuxit fram, med olika utformade, finstilta, villkor. Det har, utöver andra teknikaliteter liksom miljöbestämmelser, blivit en riktig snårskog, vilket även kan skapa prestigefrågor.
Kontrakten i sig har även kommit att ingå, som grund i varumärkesbyggande samt företagsidentitet. Allt ska gå fort i dagens mer och mer datoriserade samhälle. I skogsbranschen är det i allmänhet virkesköparna, som formulerar kontrakten och dikterar villkoren. De har därmed ansvar för tydligheten och hur kontrakten bokstavligen skall tolkas.
Många branschkunniga avtalsparter är till och med. osäkra på vissa definitioner; Är ett ”rotpostköp” verkligen inte något köp, utan en slags option, en ”nyttjanderätt”. Hur länge denna gäller skapar även frågor om inte någon tid anges; det är precis, som när du hyr en lokal. Använder du dig inte av hyresrätten, flyttar in, så får du ändå betala hyra enligt kontraktet. Du kan inte få tillbaka hyran på grund av att du inte använt dig av hyresrätten (nyttjanderätten), un – der kontraktstiden, såvida inte detta uttryckligen avtalats.
Därefter kan Lokalhyresvärden, liksom skogsägaren, upplåta rätten till någon annan intressent fortsättningsvis. Angiven avtalstid eller max fem år (enligt Jordabalken), går fort och avtal kan falla i glömska. En påminnelse kan vara befogad. Det kan även bero på att det kontrakt, som tecknats för ett par år sedan, tecknats av helt andra personer, än de som i dagsläget är verksamma avtalsparter.
Kompetensen och utbildningen i skogliga frågor och avtal kan även vara varierande på ömse sidor.
De olika kontrakten kan även vara otydliga, till och med motsägelsefulla. Det som står på ena sidan av ett avtalsdokument, motsägs av något som står finstilt på nästa sida. Skillnaderna i virkesköparnas olika utformade kontrakt kan därför vara påtagliga.
En senare hovrättsdom, okänd för ett större flertal, har tills vidare givit ny praxis till tolkningen av ett avverkningskontrakt. Kontraktet kan nu enligt praxis brytas under avtalstiden och utbetalade förskott skall återbetalas för den del, som inte motsvarar gjord avverkning. Branschen borde därför enligt min mening arbeta fram nya, gemensamma avtalsvillkor, ett standardavtal, för skogliga affärer.
Utvecklingen av praxis ger möjlighet i dagsläget att avbryta avverkningen, faktiskt bryta kontraktet. Man kan bryta avtalet när man har avverkat ”de bästa bitarna”, med rätt att återfå den del av förskottet, som inte motsvarar avverkningen.
Kontrakt skrivs för att minska tvisterna, inte för att skapa dem. Det verkar ligga en prestige i att ha ett ”eget kontrakt”. Vissa kontrakt har nästan alla väsentliga villkor med, andra inte. Det är dessutom komplicerat med olika partsviljor. Man kan tolka kontrakten olika.
När det blir många ”hemsnickrade kontrakt” kan man till och med glömma bort väsent-ligheter, ja helheten. Inget kontrakt är det andra likt, i design, typsnitt, utformning och formulering av villkoren. En generell skrivning av villkoren vore av många anledningar att föredraga, även från rättvisesynpunkt.
För sågade trävaror finns sedan lång tid tillbaka branschgemensamma avtal. De så kallade Sveakontrakten togs fram i olika editioner under en lång följd av år, efter remissomgång i en öppen process för branschens olika intressenter. En liknande standard finns inte för rundvirke och övriga trävaruaffärer.
Det skulle mot bakgrund av det ovanstående behövas standardiserade generella skogliga avtal även för rundvirke och avverkningsrätter.
Sven-Axel Bergstrand
Universitetslektor emeritus, skiljedomare
