Som verkande i praktiskt lantbruk är det lätt att bli nedslagen. Inte en dag utan att det i TV och fa radio pratas om vikten av att vi för klimatets skull väljer vegetarisk mat. Aldrig en problematiserande frågeställning om hur den vegetariska ofta(st) importerade maten producerats. Vegosnacket står mig upp i halsen och jag är nog inte ensam. Eller när vildsvin, hjort eller varg försvårar vår praktiska vardag i skogs- och mellanbygd att maximera utbytet av vad som krävs för att få fram en gröda, skapar merarbete och dränerar oss på nödvändiga pengar. Eller en ekomarknad som viker på ett tufft sätt där jag är mera pessimistisk i min bedömning än många övertygade ekoförespråkare. Förut när ekopriser varit pressade har den konstant ökande efterfrågan strax hämtat upp priset, så svackorna har inte varit så hårda och djupa de senaste tio åren inom eko. För mig är vi i ett nytt läge där eko och Krav för första gången inte har ”ensamrätt” på att vara det givna bättre valet när medvetna konsumenter vill göra medvetet val för miljö eller klimat. Närproducerat med upplevd spårbarhet eller vegetariska produkter tävlar som samma medvetna konsuments gunst.
En annan faktor som kan göra en bedrövad är att vi i två år haft en livsmedelsstrategi som säger att livsmedelsproduktionen ska öka, samtidigt som det mesta utom svensk frukt och grönt är pressat och livsmedelsstrategin lyser med sin frånvaro på gårdsnivå, tydligast kanske dragloket mjölk är där vi tappat sju procent på tio år medan exempelvis Irland ökat 52 procent!
Men jag har ändå hopp! Livsmedelsstrategin må visa bristfällig tydlighet på gårdsnivå. För oss som har kontakter med myndigheter på i princip alla nivåer i samhället, ser vi dock att intentionerna i livsmedelsstrategin med minskade regler, ökad fokus på att underlätta produktion faktiskt börjar slå igenom. Förenklingsuppdrag och en som jag upplever det genuin vilja, inte minst från länsstyrelse och kommuner, att i högre grad beakta jordbrukets intressen blir allt tydligare. Fjolårets torka skapade på allvar en bredare förståelse både bland allmänhet och beslutsfattare att man inte kan ta för givet att mat ska finnas i överflöd till låga priser. Genuin klimatångest från många i Sverige driver på intresset och insikten om vikten av att vi kan öka vår produktion och i högre grad ta globalt ansvar för att föda inte bara svenskarna, utan även fler av jordens människor. Ett tecken på detta är att vi återigen har en ökad insikt och uppställning från allt fler aktörer om vikten av att använda vår jordbruksmark på ett klokt sätt och undvika bebyggelse i högre grad.
Även om det i vissa bygder är svårt att se hopp i viltfrågan i praktiken, så ser jag de kraftigt ökade problemen med framförallt vildsvin skapa en insikt om att de vackra orden som både LRF jägarorganisationer och myndigheter sagt i tio år om lokalförvaltning i samverkan inte funkar. Tvärtom måste det nog tyvärr till kraftigare åtgärder i form av reg leringar som tvingar oss markägare att ta ansvar för jakten. Jag noterar att jägarorganisationerna också ger tecken på att de börjar tappa sitt traditionella initiativ i frågan. Sammantaget bäddar allt detta för att vi kan komma framåt med lösningar på samhälls- och politisk nivå.
Med höstens rapport i ryggen från IVA (Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin) och KSLA som tydligt beskriver att vi måste satsa på en hållbar intensifiering, det vill säga mer av det svenska jordbruket ger detta hopp för oss. Lägger man sedan till att WWFs köttguide, om än fortfarande förenklad på många sätt, ändå tydligare tar ställning för svenska råvaror och Naturvårdsverkets PRINCE-rapport som tydligt beskriver hållbarheten i den svenskproducerade maten, tycker jag vi har gott hopp om att kunna få en nyktrare debatt under 2020.
Kikar vi slutligen i de 13 färdplaner som olika branscher lämnat in till regeringen om hur de vill uppnå fossilfrihet, ser vi att de till största delen ställer sin tilltro till vår råvara från jord och framför allt skogen. Frågan är inte OM vi ska bruka utan kommer vara hur vi maximerar produktion inom planetens och biologins gränser.
Så med 79 procent av allmänheten som uppger att de har högt eller mycket högt förtroende för svenskt lantbruk och fortsatt hög försäljning av nya maskiner och höga markpriser tror jag trots allt att jag inte är ensam i lantbruk och skogsbruk om att se 2020 an med tillförsikt och någorlunda optimism!
Må så gott i det ljusnande Sverige önskar Peter med en förhoppning om en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2020 till alla läsare!
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
