I skrivande stund är inget klart efter valet, snart två veckor efter. Inte ens krutröken har lagt sig. Alla partier vill framstå som ansvarsfulla samtidigt som de i regeringsbildningsfrågan bygger sitt resonemang på att vara det utifrån att de själva ska utgöra grunden i själva regeringsbygget och de andra ska samverka. Som någon bonde en gång sa; ”maskinsamarbete är nog bra, bara jag är den starke…”
Bland mängder av självutnämnda statsvetare, proffstyckare både i ledarspalter, TV-soffor och på facebook, vet jag ärligt talat inte själv vad jag ska tycka och tro! Som borgerligt sinnad väljare vill jag i första hand se och tro att en ren alliansregering faktiskt är det mest företagarvänliga och den som mest förflyttar samhället i liberal riktning. Dock kan detta inte ske utan stöd för SD, vilket i de flesta frågor som borgerlig väljare, rent sakpolitisk skulle vara relativt odramatiskt.
Dessutom är det ju så att i princip var femte svensk tycker att SD ska vara med och påverka politiken. Räkna till fem i varje folksamling och möte, så har du en SD väljare. Att bortse ifrån vad dessa människor tycker är i strid med vad demokrati handlar om. Om det dessutom får effekten att i arbetet med att undvika att detta parti får inflytande, istället som den gångna mandatperioden ger Vänsterpartiet och Miljöpartiet som då fick drygt 11% av rösterna, utrymme att få igenom så mycket symbolpolitik, så blir det än mer skrämmande konsekvenser i sakpolitiken.
Å andra sidan är jag inte speciellt bekväm med tanke på att SD skulle ha för mycket inflytande. Ett parti som i denna valrörelse visat – för den som vågat ta på de objektiva glasögonen och för ett ögonblick släppt missnöjet med ”sjuklövern” – att de i toppskiktet är en nästan sektliknande grupp med skev kvinnosyn, fortfarande inte har städat ur bagaget av knäppskallar och människor med högre andel straff bland de förtroendevalda. Ett parti som bygger hela sin plattform på missnöje med invandringen och felaktiga kalkyler.
På andra sidan har vi ett parti, vars partiledare ändå snart 30 år efter murens fall, i en intervju, strax innan valet erkände att det finns kvar i partiprogrammet att arbetsplatserna ska tas över av arbetaren. Medierna borde lagt mera tid på att fråga Stefan Löfven om han tänkt fortsätta regera med en sann kommunist som statsråd, för det är vad Sjöstedt kommer begära, med sitt av väljarna stärkta förtroende, för att vara stödhjul åt Sossarna ett varv till.
Sossarnas dröm är ju att fortsätta bilden som det statsbärande partiet och i detta nya läge – sedan ca 10 år – så innebär det blocköverskridande regering med S som innehar de tunga ministerposterna. Om L och C skulle ingå i en sådan tror jag att de blir överkörda av det maktfullkomliga partiet och kommer få små skärvor i form av ministerposter på sina favoritfrågor, utan mandat eller pengar att förändra på allvar.
De C- och L-aktiva som trängtar efter en sådan lösning bör nog tänka sig för. Skulle mot förmodan en koalitions-regering med Sossar och Moderater plus ev ytterligare alliansparti bli aktuellt finns i stället risken att man cementerar SD på 25 procent som den enda riktiga oppositionen och vänstern kommer stadigt ha sina 15 procent av människor som tror att andras pengar finns i oändlighet.
Det är sannerligen en spännande tid vi lever i.
Må så gott i det politisk mycket röriga, men spännande Sverige önskar Peter
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötlan
