Härförleden hade jag nöjet och möjligheten att få vara drevkarl i en stor vildsvinsjakt. Ett gäng gubbar hade dragit ihop ett 50-tal drevfolk och ett 20-tal skyttar. Vi skulle köra en hel lördag från 8 till 16. Jag tackade ja av flera skäl. Dels för att jag som LRF-ordförande tycker att man ska bejaka och ställa upp när folk vill försöka ta kraftttag mot dessa skadedjur. För de är faktiskt inget annat, punkt!
Den som hävdar andra värden gör det för att man inte ser den totala skadan som dessa åsamkar. Det andra skälet att jag ställde upp är att jag arrenderar mark i grannskapet till de aktuella jaktmarkerna för dagen och att jag sett hur snabbt det gått med spridningen.
Jag har via LRF-uppdraget under en en rad år följt viltfrågorna med lite lagom distans. Har alltid haft andra duktiga, styrelsekamrater och medarbetare, som ansvarat för frågan och som jag känt mig väldigt trygg med beaktat detta med lantbrukets och skogsbrukets produktionsförmåga för ögonen i första hand. Därav att jag kunnat följa med en viss distans, även om man som ordförande måste ha en del koll på för medlemmarna så heta frågor. Dessutom är man de facto den som undertecknar formella skrivelser och dokument i ärenden.
Är det något som jag förundrats över i just viltfrågorna så är det hur många sanningar som finns och till det hur många olika tankar om lösningar som också finns. Jag har också tydligt noterat att beroende på hur stort intresse för jakt man som markägare har och hur stora marker man har, desto större tolerans för skador har man. Det finns också ett fenomen där man inte kan se och fullt ut förstå skadeproblemen förrän de drabbar än själv. Detta gäller oavsett om vi pratar rovdjur, vildsvin eller annat klövvilt.
När det gäller vildsvin har jag märkt hur många olika förslag på lösningar som finns. Någon tror på fällor, någon annan tror att stora drevjakter med bra hundar är det mest effektiva och resonemanget om avledande utfodring är lika spretigt som det finns intressenter i frågan. Det jag lite beskt kan konstatera är att när dessa skadedjur väl etablerats sig finns det inte en enda lösning. Då måste en rad lösningar användas och det enda jag är säker på inte driver åt rätt håll är omfattande utfodring i en hel bygd. Det avleder bara temporärt i bästa fall, totalt sett ökar det stammens överlevnadsmöjlighet om det inte kombineras med en massiv avskjutningsinsats.
För ett par år sedan motade jag några grisar framför mig i rapsen med tröskan på ett fält 300 meter från ett samhälle. Då var jag förvånad att jag såg dem, inte minst så nära samhället. I vinter har jag fått 15 procent av samma fält rejält skadat av dessa kreatur. På slätten har vi i Östergötland inte varken behövt tänka på eller förstått vad det betyder att beakta viltskador när arrendepris eller markpris ska sättas.
Även om detta fält ligger i gränslandet mot skogsbygden är det en järnväg och motorväg ifrån slättlandskapet där vi ”gladeligen” betalar 300 000 kronor per hektar för att få nöjet att köra traktor. Är detta ett realistiskt markpris om svinen kommer? Garanterat inte! Hur många brukare i slättlandskapets utkant har räknat in detta som framtida utmaning för att upprätthålla kalkylen? Förmodligen inte så många.
Hur gick då vår drevjakt? Nja, måttlig jaktlycka, minst sagt. Inga fällda grisar, ett antal observerade, inget tydligt skott på någon. Det är imponerande alla människor både jägare och drevfolk som sätter av en hel lördag på ideell tid. Börjar man räkna mantimmar blir man mörkrädd, jag inser hur sluga dessa djur är. Bra hundar som driver fram, liberal och enklare hantering av åtelkameror, väl hanterade åtlar och fällor där det är som värst är nog min slutsats för hur man kan komma framåt med denna plåga. Och det viktigaste men svåraste av allt. Samsyn över större områden och flera markägare.
Här har vi markägare som ytterst sitter på mandatet att bestämma över viltet på våra marker ett mycket stort ansvar. Vi kan aldrig skylla på jägare och jakten. Vi markägare sätter ribban för hur detta ska gå till och vilken skadenivå vi ska ha i bygden. Det goda ägandet kallas det!
Må så gott i det av vildsvin allt mera nerlusade Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
