Under vintern har LRF:s medlemmar och styrelser inom kommungrupper och lokalavdelningar att ta ställning till en remiss där man i praktiken vill avskaffa lokalavdelningarna. Jag tror det är rätt, jag måste ju säga det eftersom att jag motionerat om radikal förändring! Lokalavdelningen har i modern tid gjort LRF nästan unik som har en ”fungerande” organisation från Bryssel ända ner på lokal nivå.
Som tryckknappsfunktion och nätverk vid kriser, intrång eller sjukdom men också som legitim förankringspunkt för de högre beslutsfattarna i organisationen och som nätverk i kommunens alla delar är lokalavdelningen viktig. LRF:s utmaning är hur man snarast stärker kommungruppsnivån som den första formella instansen men ändå behåller de positiva funktionerna som lokalavdelningen har som struktur närmare medlemmen under kommungruppsnivå.
För att något måste göras är otvetydigt. Vi är allt färre aktiva bönder och även om jag vill att vi ska problematisera strukturfrågorna mer och mera aktivt verka för att vi behåller flera familjegårdar och ensamföretagare av medelstorlek, så har jag inga naiva illusioner att antalet bönder ska bli så många fler. Sanningen är ju att en tredjedel av LRF:s avdelningar inte fungerar!
Går man utanför LRF ser vi ett antal grupperingar som har liknande funktion. Att vara socialt nätverk, förmedla matnyttig kunskap till medlemmarna och demokratilänk till medlemmen. Hushållningssällskapet har drygt tiotal gillen i Östergötland, LRF Ungdom, JUF (Jordbrukare Ungdomens Förbund) och Södras Sbo med flera är några exempel på aktörer som på mer eller mindre ideell basis kämpar på mot delvis eller helt samma målgrupper.
Missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och väldigt imponerad över kraften, uthålligheten och engagemanget folk lägger ned i dessa föreningar och styrelser med det otacksamma uppdraget att hitta på intressanta aktiviteter som medlemmarna ändå inte har tid att åka på!
Men vem ska bära detta framåt, för i ärlighetens namn är det många som gör dessa uppdrag mera av plikt och lojalitet med sin organisation och sina styrelsekollegor än av äkta engagemang och glädje? Jag är djupt bekymrad hur vi ska besätta alla dessa föreningsposter med en allt mera självupptagen vuxengeneration som i vakuumet mellan karriären, att vara bättre och mera närvarande föräldrar än sina föräldrar, sin egen och ungarnas träning och sin egen tid som blivit något självklart idag – faktiskt väljer att snarare åka och köpa färdigt fikabröd , istället för att baka till ungarnas idrottsföreningsförsäljning. Eller faktiskt med sina medelinkomsttagande tjänstemannalöner hellre betalar lite högre medlemsavgift för att slippa lägga ideell tid i en organisation.
Jag må bara vara utled, trött valberedare just nu som med lite för många uppdrag har detta upp i halsen, men i ett land som faktiskt är helt uppbyggt på att människor i ideella föreningar bygger och bär upp samhället bekymrar detta mig väldigt mycket. Kan hända att föreningar och föreningsuppdrag får en renässans när 00-talisterna som digitalt infödda kommer uppskatta det mänskliga mötet och inser att mamma staten inte kan göra allt åt dig och vissa saker är enklare att göra tillsammans – att föreningslivet och engagemang återuppstår. Men hur ska vi hålla liv i Föreningssverige till dess? En fråga som allt flera föreningar och organisationer borde våga ställa sig, snarast!
Må så gott i Föreningssverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
