Arbetskraft från Estland, Lettland, Litauen och Polen fixar skogsplanteringen

Calle Rahm har lyft ner en pall med kartonger och hjälper Gunnar Spetz att lasta.

SVERIGE (JB)

Åskilliga miljoner plantor ska planteras varje år i Sverige. Många självverksamma skogsägare med måttliga planteringar klarar sig ofta själva men i många fall, då det kan vara stora planteringsobjekt så måste lejd arbetskraft utföra planteringen. Här har en stor förändring skett sedan Berlinmuren föll 1989 och när de baltiska länderna senare kom med i EU och kunde tillgodogöra sig den fria rörligheten för arbetskraft inom EU.

Tyvärr finns idag ytterst få svenskar, framförallt ungdomar, som klarar av att utföra detta arbete. Ungdomar som vuxit upp utan kontakt med arbetslivet på landsbygden med jord- och skogsbruk vet inte vad det handlar om. I ärlighetens namn ska sägas att läget avseende inhemsk arbetskraft är situationen bättre i Norrland än i södra Sverige.

Sedan ett tjugotal år tillbaka, utförs all plantering i Sverige av personer från Estland, Lettland, Litauen och Polen, de är duktiga och gör ett bra jobb. Plantering är ett jobb som kräver en viss kunskap om hur växter ska behandlas för att de ska rota sig och växa. Man kan naturligtvis fråga sig om inte maskiner skulle kunna göra jobbet, visst många maskiner har tagits fram och testats genom åren men ingen har fungerat till full belåtenhet. Det beror på att det handlar om levande växter som ska ner i mineraljorden, vi har en högst skiftande terräng som gör det svårt. Manuell plantering kommer att krävas även i framtiden.

De vanligaste trädslagen som planteras är naturligtvis gran och tall. Därutöver planteras lärk, björk, poppel, ek och fågelbär i avsikt att bilda bestånd. Ytterligare trädslag kan förekomma men då i form av vårdträd i någon form.

Det finns två typer av framtagna plantor, barrotsplantor och täckrotsplantor. Ursprungligen fanns bara barrotsplantor vars framställning börjar med att frö sås på friland och där får växa i ett eller två år för att sedan omskolas. Plantorna planteras om på friland dock med större avstånd mellan plantorna så att de har utrymme att växa både med sitt rotsystem och grönkrona under ett eller två år. Efter tre eller fyra års växttid på friland tas plantorna upp, packeteras och distribueras ut för plantering.

Med täckrotsplantor får den som planterar ett lättare arbete med betydligt högre prestation. Täckrotplantor togs fram redan på 1970-talet. Pionjärer med täckplantor var skogsbolaget Kopparfors i Gästrikland men sedan har planttypen utvecklats mycket och får nog anses vara den bästa plantan för plantering på markberett hygge. Det har också tagits fram en variant mitt emellan de ovan beskrivna plantorna, pluggplantor.

Det är egentligen från början en täckrotsplanta som framställs genom att man sår ett frö i varje pipa i en plastkassett som är fylld med ett torvextrakt. Där får täckrotsplantan växa, först i växthus och senare utomhus för att härdas, ett eller två år till färdig planta. När det gäller pluggplantan så flyttar man plantor från kassetten och planterar på friland där de får växa ett år och blir då en robustare planta.

Svenska Skogsplantor har en intressant variant av täckrotsplanta gran som är betydligt kraftigare vilket betyder grövre stamomkrets och längre ovanjordsdel, inemot 40 cm, och då liknar pluggplantan men är mycket rationellare att ta fram genom att den kan växa färdigt till sin storlek i en plastkassett med större volym torvsubstrat till rötterna.

När det gäller plantering efter gjord föryngringsavverkning på normal fastmark som är markberedd så gäller täckrotsplantor som givetvis ska vara behandlade eller utrustade för att minimera angrepp av snytbaggen. Plantorna behöver dessutom behandling för att motverka skada av viltbetande hjortdjur, i första hand älgen.

Alternativet när det gäller granplantor är barrotsplantor som är betydligt större och grövre i stamomkrets som fler väljer om man har extremt gott om vilt men också där man kan vara rädd för en ymnig örtvegetation. Trots markberedning innan plantering skulle örtvegetationen kunna kväva de mindre täckrotsplantorna och de används även på frostbenägen ståndort då en etablerad barrotsplanta snabbare kan nå frostfri höjd.

Dessa barrotsplantor eller pluggplantor är de enda tänkbara när det gäller hjälpplantering. Det gäller att snarast efter den första planteringen göra hjälpplanteringen om det behövs. Här kan man då inte göra en maskinell markberedning eftersom det ändå finns många plantor som ska växa vidare. Man kan behöva göra en manuell markberedningsfläck för varje planta med kombinationsredskap av typ Bodenhacka.

När det gäller utrustningen för att plantera täckrotsplantor så används ett planteringsrör som man slår ned i marken och öppnar käftarna på, släpper ned en täckrotsplanta med dess rotklump genom röret. När plantan med rotklump kommit på plats lyfter man upp röret och trampar till runt plantan och går vidare till nästa planteringspunkt.

Som medeltal kan man säga att det ska planteras cirka 2500 plantor på en hektar och för att täcka upp hela ytan sätter man plantor efter ett kvadratförband så att alla plantorna har två meter till nästa planta. Det kan även vara ett rektangelförband där ett mått givet som två meter mellan markberedningsraderna. Vill man ha ett större antal plantor per hektar, får man krympa avståndet i raden mellan plantorna till kanske 1,6 meter, då blir det något över 3000 plantor per hektar.

Ett planteringsproffs i Norrland på stora markberedda hyggen med effektiv försörjningskedja av plantor på hygget kan plantera 300 plantor i timmen vilket betyder fem plantor per minut, då kan förtjänsten också bli god. I våra trakter med mindre hyggen och därmed större andel ställtider med flyttar och planthämtning kan utsatta plantor ligga i intervallet 150 – 200 stycken per timme vilket betyder en planteringstakt på cirka tre plantor per minut.

Text och bild: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM