I skrivande stund, några dagar in i Rysslands invasion av Ukraina, sitter chocken kvar. Få omvärldshändelser känns så obehagligt som detta. Dels för att Ukraina känns så nära. Jag har sålt minst två tröskor dit… Men också för att hela invasionen leds av en maktgalen despot driven av en fantasi att i princip återskapa ett storryssland igen och tycks vara beredda att ta till vad som helst. Vilket kanske är det mest oroande…
Precis som under pandemins värsta vågor när många hobby-epidemiologer hade fullt jobb att beskriva vad som borde och inte borde göras, är det många som nu blixtsnabbt ställt om och blivit geopolitiska säkerhetsexperter. Det är inte lätt att snabbt ställa om från ena expertisområdet till det andra. Jag har försökt att hålla någorlunda nedtonad profil om vad som gjorts rätt och fel i pandemin och är väldigt ödmjuk för i att princip vad som helst kan hända nu och hur komplicerat läget är.
Men icke desto mindre, den oerhört svåra och tragiska situationen till trots, så får man nästan bita sig i tangenttummen för att inte skriva ”– vad var det vi sa? ”. Under ett antal år har många både i den Twittrande samhällsklassen i Sverige och andra liberala västdemokratier, inkl den delen av media som vill vara agendasättande – lagt betydligt mera tid och kraft på att bevaka och hata Trump än att se och ifrågasätta vad Putin haft för sig. Nog för att det finns allt fog i världen för att ifrågasätta eller rent av avsky fenomenet Trump, men vi vet alla att Putin i sju-åtta år ”kommit undan” med att annektera Krimhalvön och samtidigt alltjämt rustat sin krigsapparat.
Var var alla Ukrainska flaggor på Facebook förut…? När vi har varit upptagna med att värdegrundsäkra dokument och policys samt kollektivt växla upp vår klimatångest har Putin stärkt sina kort rejält utan alltför mycket sanktioner och fördömanden. Hur kan man få bli ordförande i FN:s säkerhetsråd med aktiviteterna på Krim och Donetsk med mera i bagaget, är för en enkel odalman en gåta. Den som mobbades i skolan fick aldrig högstatusuppgifterna… Apropå klimatångest kan vi också addera kärnkraftsångest och så kan vi på det sättet se hur Europa men också indirekt Sverige ju satt sig direkt i Putins knä. Nord-Stream 1 och 2, jag säger inte mer. Det är denna naiva förflyttning där Europa gjort sig så beroende av Ryssland som har gett Putin så starkt självförtroende. Han vet att han har starka kort rent geopolitiskt, vilket de lite saktfärdiga sanktionerna, inte minst från några tunga länder, i Europa vittnar om.
Vi är många som faktiskt påtalat detta och försökt opinionsbilda för att snabbare stärka Sverige med mera självförsörjning av energi ( energi som inte slår split mellan landsbygdens folk ), mera inhemsk matproduktion ( inkl insatsmedel ) och mindre beroende av andra länder för viktig infrastruktur. Vi får hoppas att detta blir en rivstart för konkreta åtgärder i den riktningen. Det här är dock inte tider för att peka på vad som borde gjorts utan bara vädja till alla att hålla huvudet kallt, vara källkritisk mot information och hålla samman. För landet, för Europa och stå upp för demokratiska värderingar. Låt oss alla hoppas att det finns en Gud som ser till att detta blir så kortvarigt det går. Följderna kommer oavsett bli oerhörda.
Må så gott det går i en mycket underlig värld önskar
Peter PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
