Lite statistik kan väl pigga upp? I Sverige brukar vi säga idag som någon form av accepterad och odramatisk sanning att vi har en halvering av antalet mjölkbönder var tionde år. Men man frågar sig filosofiskt var detta planar ut? Vi har idag under tretusen mjölkföretag. Kommer det plana på 2 000 eller 1 500? Eller bevare mig väl, 1 000? För cirka 15 år sedan när jag via LRF-uppdrag började fördjupa mig mera i mjölkens utveckling hade vi cirka 39 kor per besättning, idag cirka 103. Vi har bland de största medelbesättningarna i Europa men ända över tid minskande total produktion. Eller hänger detta kanske ihop…?
Även om Arla mycket glädjande rapporterar att man har 15 helt nya mjölkproducenter på gång in – varav flertalet är medelstora besättningar – så kan man lite glädjesmolkande konstatera att vad är väl 15 mot de tusentals som kastat in handduken bara de senaste 15 åren?
I Belgien – med en yta som Västra Götalands och Hallands län ihop – samsas motsvarade drygt Sveriges befolkning med knappt 6 100 mjölkbönder som på denna trångbodda yta producerar drygt 4,3 miljarder kilo mjölk, vilket ska jämföras med Sveriges 2,8 miljarder kilo. Snittbesättningen är väsentligt mindre än i Sverige. I mjölklandet Tyskland hanterar cirka 51 700 mjölkbönder i snitt 73 kor per besättning. Även här sker så klart en strukturrationalisering med färre men större gårdar men helt klart har utvecklingen varit måttfullare där än här.
I Österrike finns hela 21 500 mjölkgårdar, med en medelkobesättning som är avsevärt mindre än i Sverige. Österrike är lite extra intressant för de, ihop med Finland blev EU medlemmar samtidigt som vi, 1995. Österrikarna insåg tidigt och snabbt att de aldrig kommer producera volymprodukter för en internationell bulkmarknad utan satsade kraftfullt på mathanterk, lokal förädling och landsbygdsturism i olika kombinationer. Deras utveckling vad gäller lokala matproducenter har varit betydligt kraftfullare än den svenska…
Så vad är då detta, en hyllningstext till lokal hanterverksmässig livsmedelsproduktion och ett sågande av internationell konkurrenskraft och effektivt företagande? Inte alls, faktum är att även i mathantverkslandet Österrike förädlas 89 procent av all mjölk på ett mejeri och endast knappt fyra procent förädlas och eller konsumeras på ursprungsgården. Det är alltså inte hela svaret på varför Österrike kunnat behålla sina mindre familjegårdar i mycket högre grad medan de i Sverige blivit en naturlag att man inte kan eller ska kunna överleva på mindre gårdar över tid.
Gemensamt för dessa tre länder och i princip alla andra länder i Europa är att de INTE har världens dyraste djurskyddslag med exempelvis krav på att djuren ska gå på bete på sommartid. Ändå har de mera produktion bevarad inom landet och detta av kossor som i hög grad faktiskt också betar utomhus på sommaren! Jag ser dock ett samband. När jag läste till Lantmästare år 2000 hade vi 424 000 mjölk kor i Sverige, idag är vi nere på 300 000 kor men har samtidigt ökat förbrukningen av mejeriprodukter i takt med ökad befolkning. Vi svenskar har alltså 124 000 kor för vår konsumtion som står uppstallade i andra länder med helt andra regler för betesdrift, avel, GMO-frihet i foder etcetera. I konsumtionen av dessa produkter duger uppenbarligen det landets reg – ler åt oss. Kombinationen att alla svenska bönder ska underkasta sig den mest ambitiösa djurskyddslagen i världen, men med ett internationellt påverkat mjölkpris och en polariserande debatt där vi tror att antingen gårdsbutiker och lokal förädling ska rädda livsmedelsproduktionen ELLER en övertro till strukturutveckling och rationalisering IHOP med fega politiker som inte vågar ta i grundproblemet – har vi facit på. Andra länder har lyckats bättre, när får vi se ett ledarskap både i politiken, på myndigheter och i lantbrukets organisationer som vågar ta inspiration av andra länder som både behållit sin mjölkproduktion OCH bevarat förutsättningarna för mindre och medelstora producenter?
Må så gott i det mjölksinande Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
