Jag har sagt det förr. Sverige och svenskarna är en skyddad verkstad. En fredsskadad tillvaro som skämt bort oss med 200 år av fred, möjligheten att bygga vårt folkhem ostört och ta all produktion för given. Med detta har också kommit en alltför självklar uppfattning att vi inte behöver försvaret. Oavsett parti har de senaste 20 åren inneburit en bred politisk konsensus om att vi kan minska vårt försvar kraftigt. Mängder med fungerande materiel reades ut, beredskapslager slumpades bort och fastigheter och anläggningar förföll. I takt med att säkerhetsläget i omvärlden förändrades har försvarsförmågan sakta men säkert förstärkts. Från tid till annan har frågan om Nato-medlemskap dykt upp men lagt sig förvånansvärt fort. Tills nu. Kriget i Ukraina har fört upp frågan på dagsaktuell bana. Det är inte så konstigt. I den skyddade värld av fred och demokrati som den vanliga medborgaren – inklusive undertecknad – levt i är denna fråga lågt prioriterad. På mycket kort tid har opinionen kraftigt förändrats för ett Nato-medlemskap. Inom sossarna finns förvisso en stor spännvidd, men oaktat det går vi fort mot en övervikt för Nato bland svenskarna.
Även undertecknad kommer till slutsatsen att vi för att i en allt oroligare omvärld ha ett försvar värt namnet att bita ifrån kommer krävas enorma satsningar på försvaret. Så stora att det ändå kanske är tveksamt om medborgarna i genomsnitt är beredda att göra de uppoffringarna. Då kan ju ett Nato-medlemskap tyckas lockande för att snabbt stärka försvarsförmågan och värna tryggheten. Jag lutar därför åt ett Nato-medlemskap.
Vad jag dock tycker diskuterats på tok för lite är däremot de skyldigheter som ett medlemskap innebär. Framförallt den berömda artikel 5 som innebär att man ska solidariskt ska vara beredd att ställa upp för alla Nato-medlemmar. Jag tror de flesta av oss är beredda att ställa upp för fred och demokrati om länder nära oss med geografisk och kulturell gemenskap och gemensam värdegrund är hotade. Men hur många är intresserade att skicka svenska killar och tjejer som kanonmat i olika former av väpnade konflikter som Turkiet, Ungern, Polen, Rumänien eller Montenegro är involverade i? För mig är det stor skillnad på att som frivillig i en yrkesarmé åka iväg på olika fredsbevarande insatser jämfört med att ställa upp på den ena sidan aktivt i en väpnad konflikt, kanske rent av med vanliga värnpliktiga?
Vilket tar oss in på försvarsstrukturen. I dag utgör hemvärnet en mycket viktig, nästan halv del, av vårt svenska försvar. I kombo med att vi är på väg tillbaka till en allmän värnplikt känns det inte som rätt verktyg för att på rätt sätt ha den solidariska krigsförmågan för andra Nato-länder. Hur måste vårt försvar förändras eller utvecklas för att takta med detta? Hur ser andra Nato- medlemmars försvarsstruktur ut? För den försvarsnördige är detta så klart redan utredda frågor, men för den genomsnittliga svensken – likt mig – är nog kunskapen väldigt dålig om detta. Frågor som borde landas rejält innan vi tar beslut om Nato-medlemskap. Den så kallade granskande media har här fullständigt misslyckats med sitt uppdrag att informera och lyfta befolkningens kunskap i dessa frågor och de högst ansvariga politikerna som faktiskt i högre grad under många har vetat om de ökade spänningarna och försämrade säkerhetspolitiska läget har ett oförlåtligt ansvar som inte vågat / velat / orkat lyfta denna fråga tydligare tidigare. Först nu när det är politiska enkelt och populistiskt drivs frågan öppet och stenhårt. Ynkligt är namnet och att under galgen driva igenom ett medlemskap med befolkningens rädsla som redskap tror jag är olyckligt.
Må så gott i numera säkerhetspolitiskt osäkrare Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
