Under de tio somrar jag haft förmånen att vara ordförande för Östergötlands bönder har jag vant mig vid att på ett artigt, men tydligt sätt förklara för nya sommarvikarierande journalister att skörden inte kommer regna eller torka bort efter två veckors ensidigt väder. På frågan om hur detta kommer påverka konsumenten har jag sagt att så mycket kan det inte torka i Sverige, så det påverkar svenska konsumentpriserna. Vi är, på gott och ont, för hopflätade med övriga världen för att det ska hända. Tills 2018…
Problemet på gårdsnivå är omvittnade. En sak som blir tydlig är att ingen tar ett helhetsansvar och slakten är det tydligaste exemplet. Slakten ”vägrar” öka takten och minska lite redan nu på djurantalet. Jag har den största respekt för deras argument att en kraftfull slakt nu och i vinter skulle leda till hål i marknaden om ett till två år som importen kommer ta och det skulle dessutom sänka prisnivån på svenskt kött.
Samtidigt är det så att det är bonden som får lösa problemet med foder som inte finns och till penganivåer som vi produktionskalkylen i djuren inte är i närheten av att klara av. Vem ska ta kostnaden för att undvika problem på marknaden för svenskt kött om något år och mer? Bonden för pengar som hen inte har, slakten som enligt uppgift har mycket små marginaler eller politik och detaljhandel?
Den sistnämnda kan jag garantera är den enda aktören som inte kommer förlora en kr pga av torkan. Att politik och samhälle har ett ansvar att gå in och hjälpa till med någon form av bryggning i detta läge är tydligt. Det tydligaste skulle kanske vara stöd för import av foder under kontrollerade former i stortonnage. ”Slaktfrågan” visar också med all tydlighet att marknaden för svenskt mervärde inte är oändlig som tyvärr även en del i lantbruket numera tycks tro. Svenskt lantbruks bristfälliga ekonomi över många år blottläggs i stället alltför väl ett år som detta. Det finns inga reserver att hantera utmaningarna med.
Apropå politik så märks det att det är valår. Regeringen satsar en historisk stor summa för att vara katastrofpengar till lantbruk. 1,2 mdr är verkligen mycket pengar, men de är fördelade på två år och den största delen, 700 milj, på nästa år där en del av pengarna kommer betalas av jordbruket och dess intilliggande branscher i ökade punktskatter och km-skatter.
Om denna regeringen får fortsätta sin gröna socialisieringsresa. Det kan också vara värt att påpeka att det under 2008 avsattes i bred riksdagsmajoritet 28 mdr för att säkra jobben i svensk fordonsindustri, förvisso en hel del i form av garantilån, men får ändå regeringens 375 kr/djur att verkligen framstå som snuspengar.
Helt klart är dock att det är ett synsätt som verkligen måste ändras i Sverige och hos svenskarna. I en intervju nyligen hörde jag Anne Lööf som gärna vill vara landsbygdens röst. Hon förklarade på ett bra sätt varför det behövs frigöras likviditet på gårdarna, men inte ens hon kunde stå upp tydligt för att ett väderläge som kraftigt kan komma att påverka tillgång och pris på maten för svenskarna, inte enbart är ett problem för bönderna utan ett samhällsproblem.
Det är talande när t o m en Centerledare framstår som att man vill ta hand om bönder som det är synd om, istället för att stå upp för vikten av, understödjer världens klimateffektivaste matproduktion som ett nationellt intresse. Hur långt då Liberaler och socialister är från detta ska vi inte tala om. Miljöpartiet är nog det partiet som tydligast visar intresse för mat och energiproduktion här i Sverige som ett strategiskt intresse och fråga. Problemet är att deras klimatångest är så stor så att de i ivern att gå före i symbolpolitik, utan att tveka flaggar ut den mest klimat- och miljöeffektiva produktionen.
Må så gott i det fortfarande alltför politiska och vädermässigt torra Sverige önskar Peter
