Ett inslag på radion om de förfärliga omständigheter som många av de rumänska tiggarna på våra gator lever under hemma. Det nämns bland annat att många inte äger sina hus eller marken de står på. Många som har erfarenhet av arbete i utvecklingsländer lyfter just fram problemet med en begränsad äganderätt.
I Sverige och västvärlden tar vi äganderätten för given samtidigt som vi ser tydliga strömningar i samhällsdebatt och politik åt motsatt håll. En allmän uppfattning breder ut sig om att mitt är ditt, rätten att inte bara ha åsikter, utan även förmyndande inskränkningar i hur man sköter det man äger. En förskjutning åt att vissa tillgångar är allas. En grön socialisering.
I västvärlden kläs ofta denna diskussion in i ord som hållbarhet och bevara, trots att mycket av det som symboliserar hållbarhet och är värt att bevara, är där det är för att människor förvaltat och hanterat sin egendom på ett sätt som i just den tidsepoken varit det bästa.
Jag saknar den diskussion på samhällsnivå som är så viktig och självklar bromskloss för civilisation i många utvecklingsländer. Nämligen diskussionen om att äger man något, så medför detta ett ansvar att sköta och förvalta det för framtiden för sin egen eller barns trygghet. När ingen eller alla äger något så försvinner det personliga ansvaret. Det finns för många exempel på detta i vår omvärld. Har vi det för bra i Sverige som har tappat denna dimension?
En klok kollega sade en gång följande citat: ”Om man bara ska bevara det som fanns och inte det som finns, kommer vi i framtiden aldrig veta att det som finns verkligen fanns”. Lite annorlunda uttryckt, när blir något tillräckligt viktigt för att bevara det för eftervärlden? I enlighet med tidsandan ser man att ägandefrågorna lyser med sin frånvaro på den politiska himmeln också.
Moderaterna, det parti som förr hade en viss svansföring runt värnandet av den privata äganderätten har i takt med att andelen godsägarhöger försvinner och partiet triangulerar sig mot mitten, minskat retoriken runt privat ägande. Allt för att passa den radhusboende medelklassen i storstan!
Bland de andra partierna är det möjligen någon jordnära centerpartist som ibland kan våga sig på att ha åsikter om äganderätt. De andra har i och för sig åsikter, men oftast går de ut på att urholka densamma, varför dessa inte räknas för min del…
Nu har vi som på allvar tror att en stark äganderätt kopplat till frihet med tydligt ansvar är nyckeln till hållbar förvaltning fått rätt. Nu vet vi att miljövärdena ökar i svenska skogar. Vi är många som vet att andelen död ved och gammal skog inte varit så stor på många år. Vi är många som vet att vi avverkar cirka 75 procent av tillväxten i skogen och har så gjort i många år, vilket gör att det aldrig funnits mera träd i svenska skogar än nu.
Ändå är det ändå flera människor som saknar den kunskapen och därför snällt låter sig skrämmas av Naturskyddsföreningens dogmatiska och felaktiga bilder av svenskt skogsbruk. Min uppmaning är: Nästa gång du läser något från Naturskyddsföreningen eller någon annan av de starka miljöorganisationerna, fråga dig då, om detta är lika skevt beskrivet som jordbruk och skogsbruk, vad har man ”missat” att berätta i denna fråga? I fallet med skogen är sanningen den att skogsbruk är långa cykler och en förändrad skogsvårdslag från 1993 är i sammanhanget rätt ung.
Allt apropå att få äga och sköta det man äger på ett klokt och långsiktigt sätt utifrån vår tids förutsättningar…
Må så gott i det privata ägandets Sverige, önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
