Anneli och Niclas ångrar inte sitt annorlunda djurval
Niclas Nordqvist hälsar på fjolårskycklingarna.
VIKBOLANDET (JB)
Anneli och Niclas Nord qvists hade renoverat gården 1997 och tänkte ska skaffa djur till den. Det blev strutsar, en tupp och en höna. Sedan har verksamheten bara vuxit.
Några kilometer sydost om Östra Husby på Vikbolandet finns en strutsfarm, Vikbolandsstruts. Troligen har de flesta åtminstone hört talas om den. Det var 1997 som Niclas och Anneli Nordqvist som startade den och fortfarande driver verksamheten som växt och fortsätter växa. Här finns idag gårdsbutik, servering, kontrollslakteri, kor med mera.
Att det blev just strutsar var inget de siktat på från början, men djur skulle det bli.
– Det är två Vångagårdar, berättar Niclas. Anneli är uppväxt på den andra. 1996 köpte svärfar den här Vångagården som var väldigt eftersatt. Hus fick rivas, det var mycket bråte att ta bort och mycket jobb att få ordning på allt.
– När vi röjt ur alla lokalerna på hösten 1997 skrevs det mycket om struts i lantbrukspress och så. Till och med svärmor visade en artikel om strutsar ”kan inte det vara något?”. Vi åkte runt och kollade lite och det ena gav det andra. Vi köpte en tupp och en höna.
Vid den här tiden var det väldigt dyrt att köpa strutsar. Många ville komma igång och börja så det var mycket höga priser för avelsdjur. Man fick ge mellan 40 och 50 tusen för ett vuxet avelsdjur. Niclas och Anneli köpte ettåringar som ”bara” kostade runt 20 tusen och då visste de ändå inte om hönan skulle värpa bra eller om tuppen var duglig. Uppenbarligen var det ett bra köp.
– Vi började alltså med en tupp och en höna och så har vi byggt ut verksamheten. Idag så är vår strävan att föda upp och slakta mellan 130 och 150 slaktstrutsar per år. Strävan är också att vara självförsörjande på kycklingar. Vi har fyra avelsfamiljer med en tupp och tre fyra hönor i varje. Så lever de ju i det vilda så det är ett naturligt sätt att ha dem på.
– I regel är strutsarna slaktfärdiga på ett år. När de kläcks så väger de kanske 8 hekto och ett år senare har de en levandevikt på runt 120 kg. De är bra foderomvandlare och de är miljömässigt bra djur.
Vad man använder strutsar till beror förstås på vem man är och har för möjligheter. Här hålls fåglarna i första hand för köttet, men:
– Även skinnet tas om hand det blir väldigt fina produkter och Anneli syr en del väskor. Det är fina fjädrar som man kan använda till flera saker. Äggen är fina. De som kommit kycklingar ur är ofta som halvor och går att sälja som ljuslyktor. De obefruktade gör vi lampor av. Fettet gör vi salvor och tvålar av. De obefruktade äggen blir till glass, kakor och maränger. Vi försöker verkligen ta tillvara det mesta.
Gården har flera ben ayy stå på och verksamheterna går i varandra, men strutsarna är huvudnumret. 80 procent av det som produceras här säljs också här i gårdsbutiken. Vikbolandsstruts finns blev dock något av ett undantag för om man ser till strutsverksamheten rent generellt i landet är det som att luften gick ur branschen efter några år.
– Det var en hype där i mitten och slutet på 1990-talet. Det har aldrig funnits någon gemensam uppköpsorganisation som Scan utan det har landat i knät på varje enskild uppfödare att hitta avsättning för sina egna produkter. Det passar väl inte alla att ha gårdsbutik och så.
– Intresset gick ner. När vi började 1997 fick vi medlemstalet nummer 417 i strutsföreningen. Nu är det väl 25 medlemmar kvar. Branschen är väldigt liten. Det är vi, en i Borlänge och en i Örnsköldsvik som har det som sin huvudsakliga försörjning.
Strutsar är ganska speciella fåglar och de kan vara rejält farliga så hur var det för er att börja hantera strutsar?
– Man lär sig, man är tvungen att lära sig allt eftersom. Nu tycker jag det går rätt så bra att hantera dem. Alltid när man hanterar strutsar så måste man huva dem så de inte ser. Har de bara huvorna på sig så står de nästan helt stilla.
– Ja, de kan sparkas och det får man ha med i beräkningen. En vuxen struts sparkar lika hårt som en normalstor häst. I det vilda har man sett att de till och med sparkat ihjäl lejon.
Blir de någonsin hyfsat tama?
– Nej, det kan man inte säga, säger Niclas Nordqvist. De har mycket vilda instinkter i sig. En viss tillvänjning blir det ju, men de blir aldrig lika tama som en ko.
Text och bild: BO BÄCKMAN
