Nu i början av oktober ska remissen om bildandet av nya storregioner vara inlämnad. En process som utanför och ovanför den vanliga människans huvud varit en av de viktigaste frågorna för regionala och lokala politiker och tjänstemän de senaste tio åren. Nu ska det äntligen bli dags. I ett första steg ska 21 län bli 12 för att landa i sex. Län alltså. Äntligen ska vi få chansen att bryta upp strukturer som härrör sedan 1654 och Axel Oxelstiernas tid.
Nästan de flesta man pratar med som är regionpolitiker och tjänstemän är fyllda av entusiasm över denna förändring. Äntligen ska vi kunna matcha de starka tillväxtområdena i Sverige, det vill säga de tre storstadsregionerna. Äntligen ska vi kunna få resurser att klara den framtida vårdens utmaningar. Äntligen ska vi bli starka nog att förhandla oss till viktiga infrastruktursatsningar i större regioner som vi dag inte klarar av i mindre. Äntligen ska vi få bättre förmåga att planera samhällsbyggnation över större områden och satsningar från statens sida.
Eller? För att åstadkomma dessa slår man i hop nuvarande län. Mitt Östergötland ska slås ihop med Smålandslänen, Jönköping, Kronoberg och Kalmar. Missförstå mig rätt, jag har inget emot er som bor där. Tvärtom mot vad många Stockholmsorienterade närings-livsmänniskor och beslutsfattare uttrycker, så känner jag större samhörighet och förståelse från människorna och länsstyrelserna i län där produktionen i jord, skog och trädgård är stark av traditionen. Som exempelvis i Östergötland, Jönköping och Kalmar.
Jag känner mig tryggare med att ha länsstyrelser som kommer från dessa län än att tillhöra storstadslän där vargkramare och andra världsförbättrare ser sin yrkesplattform som övningskörningsfil för sin världsbild. Men min poäng är att man har egentligen inte änd rat några gränser. Man har bara följt de gamla länsgränserna som är nästan 400 år gamla.
Om man ändå ska rita om kartan kan man lika gärna göra helt nya gränser där man faktiskt beaktar hur människor bor, arbetar och känner sig hemma. Norra Kalmar, eller som jag brukar säga gamla ”Göta-Lantmänområdet”, är mentalt mera östgötar än Kalmarbor. Förmodligen inte enbart beroende på att de tillhör Linköpings stift. Hur många andra sådana gränsområden har vi i Sverige som man i så fall skulle passa på att göra om? Eller det argumentet om att större regioner hanterar kommande vårdutmaningar bättre.
Västra Götaland är ett av Sveriges största län, men har långt ifrån den bästa vården. Vad är det man inte kan lösa genom bättre samarbete mellan befintliga landsting eller regioner? Eller det faktum att det faktiskt inte finns någon som helst empirisk forskning om att de påstådda rationaliseringsvinsterna kommer uppnås. Och ingen kan väl påstå att dagens offentliga sektor inte redan i dag har tillräckligt med resurser och tid för planering?
Nej, jag är rädd för att denna fråga som är så viktig för de flesta regionpolitiker och vissa kommunala beslutsfattare, men som vanligt folk har väldigt dålig koll på, riskerar att bli ytterligare ett politiskt monumentbyggande för politiska egon och verktyg för kattrakande om statliga och EU-finansierade pengapåsar.
Med utgångspunkt ifrån sjukvårdens perspektiv och utan hänsyn till hur människor bor och verkar, samt längre till ”sin egen” residensstad är det reformer som detta som ger medborgarna en känsla av beslut ovanför deras huvud och späder på politikerföraktet ännu mer!
Må så gott i de kommande stora regionernas Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
