Efter att under 11 år fått förmånen att företräda Östergötlands bönder, valde jag att kliva av uppdraget för några år sedan. När företaget och familjen växte och mina hjälpredor där hemma som möjliggjort… mina uppdrag utanför gården blev äldre, kände jag att det var dags att ta steget och utgå mera från hemmet som heltidsföretagare istället för ”proffsmötesmänniska”. Nu inser jag att mitt val tydligen var lite udda. Efter den typen av uppdrag och roll jag hade är det vanligaste att man 1) går vidare uppåt i organisationen eller till annat tungt branschuppdrag, 2) går vidare till politiken – oftast riksdagen – men inte sällan också högre kommunala poster, 3) går vidare i andra tjänstemannaroller.
Jag gick som sagt hem och blev mera heltidsbonde, vilket ju passade eftersom en pandemi råkade parkera samtidigt. Detta gjorde dock inte omställningen lättare från att ha varit superaktiv och träffat mängder med folk varje dag och många mil i bilen till i princip enbart ett fåtal digitala möten och endast åka till dagis, affären och Lantmännen…
Mitt exempel kommer per naturlighet från lantbruket och LRF, men fenomenet tycks vara det samma oavsett var i samhällets organisationer man haft mellanhöga förtroendeuppdrag som upptar mycket av ens tid och engagemang. Oavsett om vi pratar politik, fackförenings- eller idrottsrörelsen så är ”evolutionen” att man går vidare ”uppåt”. Inget konstigt alls. Med förmodat många år i organisationen där man oftast börjat från gräsrötterna och botten är man väl förankrad med just sin organisations historia, gräsrötter och grundsyfte och med några år på mellanhög position har man förmodligen också rätt bra koll på organisationens framtidsfrågor och strategiska vägval. Man är kort sagt ett hett villebråd för valberedningar högre upp.
Med lite perspektiv inser jag dock hur nyttigt det är att kliva ut rakt åt sidan från ett tungt uppdrag, se sin organisation från sidan och utifrån med den vanliga medlemmens ögon och komma tillbaka till vardagen där det är andra ekonomiska ramar som gäller än under tiden ett (på mellannivå oftast högst måttligt) arvode trillar in. Jag tror det vore nyttigt om fler i samhället gjorde som jag, att faktiskt backa tillbaka till sitt gamla jobb som vaktmästare, lärare eller metallarbetare efter ett antal år, kanske decennium i region- eller kommunalpolitiken. Skillnaden för en jord- och skogsbrukare jämfört med andra yrken är ju att oavsett hur många dagar man är på möten i Stockholm i tunga uppdrag så brukar man ju alltjämt driva företaget vidare parallellt. Även om man mestadels driver företaget från datorn och gör ett handtag på helgerna, så säkerställer detta ändå att det finns en viss ryggmärgskoppling till den verkligheten jag förmodas företräda.
Inte minst i politiken blir detta tydligt där politiker inte sällan efter många och långa heltidsuppdrag i väljarnas tjänst har svårt att ”falla tillbaka” på sitt gamla yrke. Många vill inte ens även om de aldrig skulle erkänna det. Men det blir också tydligt att fler politiker och andra förtroendevalda behöver komma ifrån sin egen organisation och inse med viss ödmjukhet att just det perspektivet som ens egna parti eller organisation för inte är så självklart som när man är mitt uppe i uppdragen och de upptar mycket av ens vakna tid.
Jag kan för övrigt bli rätt störd på hur snabbt man blir ”hjärntvättad” om sin egen organisations förträfflighet. Men för att flera ska våga kliva av krävs nog i så fall en kulturförändring i förtroendemanna-Sverige att det är ok att kliva av och lika ok att återvända i en annan fas i livet, förhoppningsvis med nya fräscha tankar och erfarenheter. Återanvändning ligger i tiden men har inte blivit lika hippt i förtroendemannasammanhang. Än.
Må så gott i ett för många självklart förenings- Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
