Häfla Hammarsmedja är ett industriminne av riksintresse
Guiden Axel Grönlund utanför Hammarsmedjan.
REJMYRE (JB)
Häfla Hammarsmedja tillhör de mest bevarade järnbruken i Sverige, och startade redan år 1682. Verksamheten pågick under 241 år och lades abrupt ned 1924. Smedjan är förklarad industriminnesmärke år 1934 och är av riksintresse för kulturmiljövård.
På det väl använda jordgolvet står verktygen uppradade vid en stor härd. Färdiga för användning. Men de användes aldrig igen.
År 1924 lades smedjan ned och allting bommades igen. Elden i härdarna slocknade, hammaren och vattenhjulen stod stilla. Det blev tyst i nejden.
Längst ned i den stora och mörka smidesbyggnaden står guiden Axel Grönlund och berättar för besökarna:
– Det här är tyskhärden, en öppen härd till skillnad mot Lancashirehärden som är stängd. Tyskhärden tar mycket längre tid att färska järnet i, färska heter processen när man reducerar kolhalten i järnet. Det är en process som tar ett skift ungefär. I tyskhärden färskas järnet som sedan läggs i en form, en tacka. Det här är en Lancashirehärd som togs i bruk 1884. Eftersom det är en stängd härd kommer den snabbare upp till högre temperaturer. Det tar ungefär en och en halv timme jämfört med den öppna härden som tar sju timmar.
Tyskhärden och stångjärnshammaren är de enda kvar som är bevarade i Sverige. Det var här som smederna stod och arbetade.
– Framifrån kunde det vara plusgrader och på ryggen minusgrader under vintertid – så det var vanligt med lunginflammation.
Smedjan hade de förutsättningar som behövdes för äldre tiders järnhantering. Ett vattenfall med två meters fallhöjd mellan sjöarna Regnaren och Vagnaren samt tillgång till skog och transportmöjligheter.
– Ursprungligen byggdes smedjan 1682 av en man som hette Jacob Fleming. Egentligen hade han inget tillstånd från början att bygga. Först året efter, fick han tillstånd att bygga för 300 skeppspund järn, som i dagsläget motsvarar ungefär 50 ton. Han ville redan då ha mer. Några år efteråt fick han tillstånd till ännu mer. Vattenhjulet med två meters fallhöjd, och som är anslutet till hammaren var en orsak till att kunna klara en ökad kapacitet, berättar Axel.
På området finns flera byggnader. Bredvid gniststugan, ligger klensmedjan där arbetarna tillverkade sina egna verktyg. På den tiden skulle man ha inte bara sina egna verktyg, de skulle även vara egentillverkade. Det ansågs skämmigt annars.
En liten bit längre bort, med utsikt mot sjön, ryms bostäderna där varje smed bodde med sin familj. Oftast bestod lägenheterna av ett rum och kök. Att vara smedhustru var nog så slitsamt. De skulle utfordra smederna och barnen med mat under dygnets olika tider, odla grönsaker och potatis på en mindre täppa, brygga svagdricka och ha djurhållning. Vintertid skulle garn spinnas och tyg skulle vävas. Smedens arbetsdräkt, en långskjorta av lin skulle tvättas och vara vitaste vit. Skjortorna byttes vid varje skift och det var ett drygt arbete med att få dem vita.
– År 1924 låste man bara – och gick! Tekniska museet i Stockholm kom 1928 för att dokumentera och 1934 kom dom tillbaka för att filma. Då tillkallades de gamla smederna tillbaka för att visa sina arbetsuppgifter i smedjan.
Tack vare en stiftelse som bildades 1984 är tanken att bruket med den unika industrimiljön ska vårdas och bevaras.
Den stora hammaren, smälthammaren, renoverades under åren 2011 – 2015. I år har renoveringsarbetet påbörjats med Lancashirehärden med visionen om att den ska vara klar 2020.
– Det här är helt fantastiskt! Folk har inte upptäckt det här – Häfla bruk, utbrister Bengt Ström, en av besökarna från Hedemora.
Hävla Hammarsmedja höll öppet mellan den 22/6 – 11/8. De guidade visningarna skedde dagligen mellan klockan 11 – 17.
Text och bild: AGNETA ÖSTLUND
