Måste nog erkänna att jag haft lite smågrubblerier inför att fylla 40. Inte för att de tagit sig några storsvulstiga uttryck i form av panikköp av sportbilar eller olämpliga aktiviteter med hälften så unga damer. Det faktum att jag köpt – leasat – mitt livs första nya bil ska mera ses som ett sammanträffande än som ett uttryck för 40-årskris.
Jag hade ingen 30-årskris heller egentligen. Däremot hade jag nog lite 27-årskris. Minns hur jag tyckte det var jobbigt att vara på väg mot 30, utan flickvän och familj. Med ett i och för sig bra jobb där man fick uppskattning som lärare, men utan någon större karriär-möjlighet och allt mera byråkratisering. Parallellt drev man ett litet lantbruk som med den tidens spannmålspris var mera av välgörenhet än företag. Sedan började det hända grejer.
Arrende av delar av familjens areal, samma år utökades företaget med entrepre-naduppdrag. 2006, det året jag fyllde 30 hände mycket. Jag kom med i LRF:s regionstyrelse, halkade in i kommunalpolitiken inför att alliansens sniffade segermöjligheter i höstens val och involverades som konsult i utvecklingen av Grönt Kort – en form av körkort för lantbrukskunskap. Jag minns bland annat hur jag på väg till styrelsemötet med regionstyrelsen i LRF på min 30-årsdag hanterade ett samtal där någon ville köpa min Ford billigt som resultat av kreativa vänners engagemang…
Just 30 och 40 är fartfyllda delar av en människans liv och det är lätt att det blir ”bokslutsåldrar” där man ska kunna sätta check på en lista vad man ”bör” ha åstadkommit eller uppnått. Jag tycker mig förstå att ökad ålder får människor i regel att slappna av allt mer. Man inser att utvecklingen – avvecklingen – åldrandet inte går att stoppa och att man får allt större möjlighet att bortse ifrån omgivningens krav, förväntan och press på sig själv om vad som bör ha skapats och åstadkommits.
Sedan 2006 har livet bara gasat på. Ni som följt mig, vet en del. Jag har haft förmånen att få vara hyfsat frisk, även om det säkert finns andra som inte tycker det. Har en familj med underbar sambo och dotter som också är pigga och krya. Har förmånen att ha två föräldrar och syskon som också får vara med och fira ens 40-årsdag. Jag är extremt ödmjuk i den smärtsamma insikten i att detta inte är alla förunnat. Jag är också fylld av ödmjukhet inför det faktum att jag en stor del av min vakna tid får ägna mig åt sådant som jag brinner för. Lantbruk, maskiner, mat- och energiproduktion i en samhällskontext och samhällsfrågor i stort.
Jag har ett uppdrag som varje dag ger utmaningar, men också bekräftelse och som gett mig kontakt och bekantskap med så otroligt många underbara, trevliga människor. Jag har förmånen att driva ett företag som äntligen, och kanske tack vare delomställningen till eko, fungerar som ett företag ska göra, med en liten vinst efter arbete och reinvesteringar. Då är det enklare att stå ut med ogräsen… Vi kommer dessutom till just detta året, att äntligen genomföra det formella ägarskiftet på familjegården på ett sätt som alla parter känner sig hyfsat nöjda med.
Ja, sammantaget känns det faktiskt riktigt bra att fylla 40. Alternativet är som sagt inte så lockande. Finns det då inget som är dåligt, en bonde ska ju gnälla på något? Självklart är spannmåls- och mjölkpriset åt helskotta för lågt och det är i skrivande stund för torrt i marken. Dessutom håller miljötalibanerna på att fördriva det konventionella jordbruket från Sverige!
Må så gott i det majfagra Sverige önskar en nyfilosofisk 40-åring!
PETER BORRING
peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
