Naturvårdshuggning och skogsbete öppnar åter upp markerna
I det tidiga kvällsljuset när hästarna kommit ut från skogen. Ebba hälsar på en av dem.
KINDA (JB)
Igenväxning av beten och åkrar gör att viktiga miljöer för många arter försvinner. På Rödingehults marker försöker man genom skogsbete vända på detta.
Det är välkänt, utbrett och tråkigt att marker växer igen i spåren av ett förändrat och minskat jordbruk. Med detta följer också försämrade livsvillkor för en mängd arter.
Biologerna Magnus och Ebba Wadstein som har gården Rödingehult försöker vända på det här. Att vårda art rikedomen är för dem en självklar sak. De inventerade en kvadratmeter äng för några år sedan. På den ytan fann de inte mindre än 42 växtarter. Rödingehults ängar anses så värdefulla att de är skyddade av Länsstyrelsen.
Sedan dess har man också gjort en naturvårdshuggning på en annan del av marken.
– Hela det här området är ju gamla ängar och iströdda åkrar och har varit betesmarker förr, säger Magnus Wadstein.
– Sedan har det stått och vuxit igen jättelänge och har inte använts som det gjorde förr.
– Efter 1952 har det inte funnits djur på gården, berättar Ebba. Det är alltså 70 år sedan.
Magnus fortsätter:
– De allra flesta sådana här marker har vuxit igen för att gårdar har lagts ner och djuren är borta. Det blir mörkare och skuggigare så att alla de här hagmarksväxterna försvinner.
– Vi har börjat att långsamt gå åt andra hållet. Vi har tagit bort mycket gran och tall och en del björk och asp så det har blivit lite ljusare här. Sedan har vi satt staket och släppt in några hästar.
Att ta det långsamt är en vald strategi, för att om man öppnar upp för mycket på en gång så är det lätt att det bara blir en vägg med sly som kommer upp. Nu betar några hästar på den här marken, men det ideala säger Ebba och Magnus, vore att få in nöt och gärna får också. Det är dock ofta svårt att ha dem i samma hage så det skulle handla om olika tider.
– Om man ska fullfölja det här borde man för det första kanske ha lite fler djur och så småningom göra ytterligare en huggning och göra lite mer gläntor.
Den aktuella ytan är i storleksordningen åtta hektar och sträcker sig ner till sjön, dit hästarna går och dricker.
Ebba berättar också att de sparat högstubbar sparats, skapat död ved, för att det ska bli bättre för fåglar. Mindre hackspett och spillkråka har häckat i området samt grönsångare och många andra arter.
Magnus understryker att man inte ska återställa eller göra skogsbete som det var under 1800-talet. Det här var slåtterängar och åkrar. Skogsbetet var det som nu är barrskog.
– Där hade de djuren. Det har inte vi någon ambition att återskapa, i varje fall inte nu. Just beteckningen skogsbete förr var ju egentligen inte det här området.
– Man mjölkade ute, berättar Ebba. En del av barrskogen står på kartan som Kohagen. Idag är det stor granskog, det är ingen kohage. För oss är det bara barrskog.
Hur såg det som då var skogbete ut?
– Det var nog öppen gles skog, troligen med barrträd kanske med löv, blandskog, säger Magnus. Sedan har skogen blivit tätare. Det är ju det som har hänt under hela 1900-talet. Våra skogar har blivit mer täta och virkesrika till glädje för skogsindustrin. Det har vi ju också satsat på för att få mer virke.
– De växter och djur som behöver de här glesa öppna lite betade skogarna är på väg att försvinna så vi får försöka sköta dem på nya ställen.
Den naturliga frågan är hur de tänker sig att skogsbetet ska det se ut när det är färdigt. En gammal åker som på en handritad karta kallas Nylannet av förre ägaren får tjäna som exempel. Idag bevuxen med bland annat stora björkar.
– Den här lövskogen var ganska liten när min pappa kom hit 1983 och då gallrade och röjde han den. Det är alltså 40 år sedan. Då var de kanske 10 år gamla och nu är björkarna 50.
– Här är det lite halvöppet med lite gläntor med lite låga hasselbuskar och gräs mellan. Så här skulle jag vilja at det såg ut på lite större ytor. Man kan plocka bort en del björkar och få det ännu lite ljusare.
Magnus pekar på några växter, de flesta bara några blad, på marken och börjar räkna upp arterna.
– Smultron, blodrot, ängsviol, vårbrodd, rölleka, bergmynta, johannesört, teveronika…
Det finns mer och ytan är bara en knapp kvadratmeter.
– Det finns ännu fler på en kvadratmeter, men det skulle bli ännu fler om man öppnade upp lite mer ljus. Det är rester av hagmarksflora för det nu är det inte alla hagmarksväxter som borde finnas här. Det här är ju en gammal åker så man kanske inte kan förvänta sig allra finaste, men det kan bli ganska trevligt ändå.
– Det är trevligt att se att hästarna redan gjort lite nytta.
Text och bild: BO BÄCKMAN
