Liten historik över det svenska skogsarbetet
Det här var en revolutionerande maskin när den lanserades 1980. Namnet var SkogsJan efter företaget Skogsjan AB i Söderhamn. Till vardags kallades den även ”Spindeln”.
SVERIGE (JB)
Skogen har sedan inlandsisen försvann varit en tillgång. Stenåldersfolket hittade en trygg boplats med tillgång till material att skapa sitt hem i skogen. Där fanns vilt att jaga för att få
mat och ved att elda för värme, matlagning och skydd mot illasinnade villebråd. Under efterföljande årtusenden har skogen varit en tillgång med stegvis ökat värde allt efter som civilisationen utvecklats.
Först var skogen en tillgång för de enskilda individerna men efterhand kom skogen att dessutom få en stor betydelse för en begynnande civilisation mellan åren 1200-1500 då Svea Rike uppstod och den utvecklingen har fortsatt till våra dagar. Ett skogsbruk med stor ekonomisk betydelse för vårt land kom strax efter att industrialiseringen tog fart, kanske främst tack vare England som fick stort behov av produkter från skogen.
De hade inte nämnvärt med egna skogar men kunde importera från vårt land, då är vi i häradet mitten av 1800-talet. Den skog som fanns då var inte som de skogar vi har idag. Det var skogar med blandade trädslag mestadels träd med klena stammar ganska glesa och med stort inslag av buskvegetation och långt ifrån de virkesvolymer som våra skogar idag innehåller.
Skogsbruket uppstod under andra hälften av 1800-talet och det sammanföll med att befolkningen växte, naturahushållningen var inte längre allenarådande, urbaniseringen tog fart i och med industrialiseringen. Städer och samhällen skulle byggas, det behövdes mycket byggmaterial och exporten fick allt större volymer med betydande intäkter. Därifrån kan man börja leta efter redskap som behövdes för nu insåg man värdet av skogen och då började man se till att ha skogstillgång även i framtiden.
Skogen måste skötas så att volymerna bibehölls och helst ökade. 1903 fick Sverige sin första skogsvårdslag som handlade främst om att kräva att ny skog skulle anläggas av skogsägaren efter slutavverkning. Innan lagen tillkom hade stora skövlingar av skog skett främst i nuvarande Halland, den skogen avverkades för export till England och resultatet av skövlingen blev ofruktsamma ljunghedar.
Men på grund av skogsvårdslagstiftningen så genomfördes ett gigantiskt planteringsarbete under flera år som återskapade skogen i landskapet. För att berätta om redskap från förrförra sekelskiftet känns det naturligast att börja med skogsodling som innebär att anlägga ny skog där den gamla avverkats. Skogsodling kan betyda plantering av skogsplantor eller frösådda alternativet naturlig föryngring med hjälp av frötallar.
Många mindre plantskolor fanns förr i alla skogsdominerade trakter. Insatsvaran var då som nu naturligtvis frö från tallar och granar. Fröet finns i kottarna och det var en uppskattad extra arbetsinkomst att bege sig ut till en avverkning vintertid och plocka kottar från de fällda trädkronorna och frakta dessa kottsäckar till en kottklängningsanläggning där man med värme tvingade kottarna att öppna sig och släppa ifrån sig sina bevingade frön som samlades upp längst ner i maskinen.
Framtaget frö har alltid haft ett relativt högt pris och så även nu. Fröet såddes sedan ut i plantsängarna på plantskolan. Först fick det i regel växa två år i såddbädden men därefter omskolade man plantorna vilket betydde att man satte om dem i en annan växtbädd men man gav plantorna ett större utrymme så att de skulle växa till sig under ett eller två år och bli livskraftiga plantor att plantera ut i skogsterrängen.
Nästa steg i skogsodlingen var att plantera plantorna på hygget. Plantor på den tiden var uteslutande barjordsplantor och dessa kunde planteras med antingen ett planteringsborr eller med en hacka. Planterar man sådana plantor idag, den typen finns fortfarande, så använder man samma redskap om än med lite modernare design. Dessutom, då som nu, utförs detta arbete helt manuellt.
Man har inte lyckats mekanisera det, däremot har flera mekaniserade maskiner tagits fram som under gynnsamma omständigheter kan plantera de moderna täckrotsplantorna som nu dominerar plantmarknaden. Men den perfekta planteringsmaskinen har ännu inte sett dagens ljus. Fanns en tjock grässvåle så behövde man hjälpa plantan att etablera sig genom att på planteringsstället ta bort svålen, en manuell markberedning, med en anpassad hacka så kallad flåhacka.
Markberedning idag görs av maskinella markberedningsaggregat. På den tiden, då det begav sig, frösådde man också vilket inte görs idag för det skulle vara att ödsla med dyra frön. Om man valde att så frö på hygget fick man först göra en manuell markberedning för att blottlägga mineraljorden i vilken man med en spårtramp gjorde ett v-format 15 mm djupt spår.
Över spåret placerade man den med frö laddade såddkannan och gjorde en knapptryckning, då hamnade ett tiotal frön i spåret som sedan såddmannen rakade över med mineraljord, där kunde sedan fröna gro. Var vädret gynnsamt spirade snart små fina plantor som kunde växa vidare men tog sig alla frön så blev det för tätt och då behövde göras en plantröjning när såddplantorna nått 0,5 meter så att man bara lämnade ett par tre plantor på såddplatsen.
Den röjningen kunde göras med en vass skära eller som senare gjordes med en yxliknande Sandvikenkniv. Efter ytterligare några år när plantorna nått ungefär två meters höjd, gällde både planterade och frösådda plantor var det dags för den första ungskogsröjningen. Under den första halvan av 1900-talet gjordes den röjningen helt manuellt och ofta användes ett röjverktyg som hette Vetlandarisken.
Från och med 1960-talet kom röjningsarbetet att utföras motormanuellt, nu hade röjsågen blivit en tillgång som effektiviserade arbetet. Likaså görs här all röjning motormanuellt fortfarande. Allt i växande skogar när det gäller skogsvård har inte gått att mekanisera men när det gäller att avverka skog har mekaniseringen kommit fantastiskt långt och utvecklingen kommer att fortsätta.
Det är framförallt inom avverkning av stående skog som det har varit en stor utveckling av redskap och metoder och det riktigt stora tekniksprånget togs under slutet av 1950-talet och 1960-talet. Det handlar om två områden inom begreppet avverkning nämligen dels själva avverkningsarbetet i bokstavlig bemärkelse och dels virkestransporter från avverkningsområdet ut till avlägg vid bilväg.
Följaktligen behandlas den fysiska fällningen och upparbetningen av träden först. När avverkningarna var etablerad inom skogsbruket under första halvan av 1900-talet användes bara handverktyg. För att fälla ett träd behövdes dels en rejäl och vass yxa, en såg och flera träkilar, när det gällde stora träd var det förståndigt att ha en längre stång att kunna skjuta på med så att trädet kom på fall.
Yxan användes till att göra fällhugget som anger vart man vill att trädet ska falla. När fällhugget är gjort kommer sågverktyget till användning och det kunde vara en hyveltandad timmersvans med en fjäderassist eller så kunde det vara en tvåmans timmersåg. När trädet fallit skulle det kvistas och det skulle vara snyggt kvistat, då användes en välslipad yxa. När huggaren kvistat ett antal fällda träd fick han invänta apteraren som kom med latta, klave, liten yxa, krita och anteckningsplatta hängande runt halsen.
Han mätte ut stockarnas längd och högg in ett märke där stocken skulle kapas, han noterade stockarnas dimensioner, antal och antalet massavedsbitar som underlag för att avlöna huggaren eftersom det handlade om ett rakt ackord. Massaveden skulle på den tiden dessutom barkas vilket man gjorde med en barkspade. I gallringar där det ofta bara utföll massaved som då hade barkats så skulle den läggas upp i kista så att bitarna kunde torka.
Detta kunde vara besvärligt speciellt sommartid då de barkade bitarna var hala och resen rasade ofta så att man fick göra om det och lägga mossa emellan så att bitarna inte gled. I upparbetningsarbetet behövde man också en vändkrok för att kunna vrida på stocken så att man kom åt kvistarna på undersidan. För att dra ihop hala massavedsbitar var det nödvändigt att ha en huggarsax eller två huggarkrokar.
I början av 1950-talet kom de första motorsågarna som var amerikanska. Märken som kom tidigt var Jobu, Hornet, Homelite, Mc Gulloch. Det var tunga och otympliga sågar i jämförelse med dagens. Till en början användes de enbart till fällning och då förekom sågar som sköttes av två man och användes till grov skog. De första sågarna hade enkla flottörförgasare och kunde därför bara användas i upprätt läge till skillnad mot dagens moderna sågar som har membranförgasare och tillåter alla lägen som sågen används i.
Sågarna gjorde skogsavverkningsarbetet mycket lättare och effektivare och utvecklingen till mer användbara och lättare sågar fortskred frenetiskt. Snart började svensktillverkade sågar att överta marknaden som Husqvarna, Parthner och Jonsered som numera ingår i Electroluxkocernen sedan många år. Virkestransporterna på den tiden utfördes till största delen med ”äkta” hästkrafter.
De redskap som användes kunde vara olika beroende på avståndet till bilvägen. I en slutavverkning nära en skogsbilväg kunde man använda en timmersax med vilken man tog en stock i taget men det gick snabbt att koppla och släppa stocken. Var det lite längre avstånd kunde en kälke vara lämplig. På den kunde man lägga ett antal stockar kanske fem av normalstorlek, med kätting björna fast dem mot taggat järn och sedan fick stockändarna släpa på marken.
Var det riktigt långt som det ofta var framförallt i Norrland så lastade man stockarna på en släde med två kälkar så att timret var upplastat på dem. Där preparerade man, vid större avverkningar, utfartsvägen så att det blev isade spår där kälkarna gick och då kunde en häst klara av stora timmerlaster. Det fick inte vara uppför utan gärna försiktigt utför som det ofta var när virket då skulle flottläggas i någon älv.
Massaveden kördes ut med två-axlad vagn av typ Fössing som var anpassad för körning i terräng. Här gällde manuell lastning vilket underlättades av att veden ofta var barkad i tvåmeterslängd och då betydligt lättare. Under 1960-talet började maskiner komma som skulle kunna konkurrera med skogsarbetarna i avverkningsarbetet. Det fanns då två alternativa avverkningsmetoder som ofta var företagsanknutna, det handlade om sortimentsmetoden och helstamsmetoden.
I sortimentsmetoden upparbetades stammarna i sina sortiment ute på hygget så att virket hamnade i sina travar/ vältor med sina mottagande industrier som sågverk dit timret gick och massaveden som skulle till massabruken. Helstamsmetoden gick ut på att de fällda och kvistade stammarna släpades ut till bilväg av helstamslunnare och sedan fortsatte helstammarna att transporteras med lastbil till ett sågverk där man kapade upp stammarna i sina sortiment.
Baroniet Adelswärd AB använde sig av helstamsmetoden under ett antal år. Metoden passade dem då företaget hade eget sågverk mitt i sitt skogsinnehav och transporterna berörde inte det allmänna vägnätet speciellt mycket. Sett under hela den tidsperioden från 1960-talet till dags dato så blev den helt rådande metoden sortimentsmetoden. Maskinerna som kom först krävde en samverkan med den manuella arbetskraften.
De första maskinerna kunde inte fälla träd utan det fick skogsarbetarna göra, de blev under en tid fällare. Däremot kunde de tidiga maskinerna kvista och kapa och det var den mest tidskrävande delen av huggarnas arbete som med maskinerna effektiviterades. Ett exempel på en sådan maskin var Logma. Ganska snart kom maskiner som också klarade av att fälla trädet och bearbeta stammen och de första maskinerna var så kallade tvågreppsmaskiner, de hanterade stammen i två grepp, ett grepp för fällning och ett för kvistning och kapning.
Här kan nämnas som exempel tvågreppsskördaren Snoken. Den stora revolutionen kom när ett småländskt företag utanför Ljungby, SP-maskiner, tog fram och lanserade engreppsaggregatet som sedan dess alla skördare är utrustade med i sin grundkonstruktion. Aggregatet hänger ute i kranspetsen och fungerar med hydralik och elkontakter. Föraren öppnar kvistjärnen som placeras runt stammen och när aggregatet är fixerat på rätt stubbnivå klämmer kvistjärnen till om stammen samtidigt som ett svärd med sågkedja börjar såga av trädet i stubbnivå.
Sedan faller trädet under full kontroll av maskinföraren och han placerar stammen dit han vill ha den för att sortimenten ska hamna på rätt ställe för att underlätta för skotningen. Aggregaten behåller greppet från fällningen men nu väntar kvistning/kapning och aggregatet förflyttar sig med piggvalsar mot stammens topp och när datorn i maskinen säger att här ska en stock kapas så kapar samma svärd som fällde stammen stock efter stock och massaved tills virket tar slut.
Alltså aggregater gör alla moment i ett enda hållet grepp om stammen från fällning till att trädet är upparbetet. Dagens avverkningssystem med sortimentsmetoden kommer sannolikt att finnas kvar under många år. När det gäller avverkningen så kan naturligtvis nya maskinella lösningar komma men det som är mest troligt är en utveckling av detaljer i den maskinella hanteringen såsom flerträdshantering som har kommit under senare år.
Det gäller att effektivast omvandla rotstående stammar till efterfrågade sortiment. Ett exempel på en extrem slutavverkningsmaskin som kluriga bröder från småländska Vislanda konstruerade var ”Besten”. Den tillverkades i ett fåtal exemplar och provkördes. Det var en maskin som fällde, kvistade och kapade träden i en slutavverkning utan att en förare fanns med i maskinen men den kördes av skotarna som var på hygget för uttransport av virket.
De körde sina skotare och höll samtidigt ett öga på Besten så att den gjorde vad den skulle. Det blev ingen succé men ett storföretag inom skogsmaskiner anade en framtida potential och köpte patentet för säkerhets skull. Sedan senaste sekelskiftet har digitaliseringen gjort sitt inträde på alla nivåer och i alla delar av skogsbruket. Nu får skördarföraren alla sina instruktioner och kartmaterial på sin datorskärm framför sig i hytten.
Maskinen kan larma om den skulle försöka ta ett träd som står på andra sidan rågången tack vare GPS i kranspetsen. Det spar mycket arbete, tidigare fick personal springa runt i terrängen och snitsla gränser. Likaså kan föraren i gallringsavverkning köra osnitslat i terrängen, han ser var han befinner sig på skärmen och kan då bestämma sig för var han ska ta sig fram med att ha lagom avstånd mellan stickvägarna.
Det sparar också mycket arbete som annars en stickvägsplanerare skulle ha utfört. Mycket kommer att hända inom det svenska skogsbruket såväl teknisk vidareutveckling och ännu mycket mera områden där digitaliseringen gör sitt intåg. Vi ska som medborgare vara glada för våra skogstillgångar som gett oss så mycket och även fortsättningsvis kommer att göra det.
Text och bild: KLAS-GÖRAN WENNERSTRÖM
